Henrik är uppvuxen i Borlänge och där bor han kvar med sin fru Mari och det tre sönerna Douglas, Alfred och Holger.
Just i år byter familjen lägenhet mot villa, och flytten är nära förestående.
Mari kommer ner till ateljén där Henrik sitter och pratar med sin arbetsgivare Hasse Eriksson.
Henrik ska på ett fotouppdrag till Falu lasarett för en facktidning, och Mari hänger på för att ta en titt på plantor tillsammans med Henrik efter fotograferingen.
Så ser ofta vardagen ut för en frilansande yrkesfotograf. Inga fasta tider – arbete utförs utifrån kundens önskemål. Som frilansare åt kvällstidningarna, som tidigt var företagets signum, kan det bli både kvällar, nätter och tidiga morgnar.
Mari är härdad. Hon vet hur det fungerar och tycker att det oftast fungerar bra. Men visst blir det ibland ett tungt lass att dra, när Henrik har mycket jobb och även är ute på sina egna fotoprojekt.
Å andra sidan kan Henrik också vara ledig mitt i veckan och hämta barnen tidigt från dagis eller skola.
Att välja fotografyrket var ingen självklarhet.
– Det var helt enkelt så häftigt med ZTV. Alla skulle ju bli programledare för ZTV och då skulle man gå medialinjen, och det gjorde jag.
Där upptäckte han i stället hur vansinnigt roligt det var med radio. Han och klasskompisarna sände Borlänge närradio på lördagar och söndagar.
Henrik fick ofta beröm för sina bilder, fast fotointresset inte hade väckts.
– Det gick bra att knäppa kort, säger han blygsamt.
Och det kan väl i dag konstateras vara en klar underdrift.
Det gick mer än bra.
Att vara nominerad i två prestigefyllda fotojournalistiska tävlingar samma år är en enorm bedrift.
Och bilderna talar sitt tydliga språk.
Kanske är det också de sena kvällarna i labbet på Hagaskolans medialinje som lagt en stark grund.
– Jag säger som Stenmark, ”ju mer jag tränar, desto mer tur har jag”, inflikar Henrik och ler.
Efter gymnasiet och diverse turer blev han anställd hos Hasse, som såg ynglingens potential.
Först var han dock på Werf fotoaffär i Borlänge centrum, sedan praktik hos yrkesfotograf Kalle Eriksson i Falun med resor i Alperna där häftiga snowboardåk skulle förevigas.
– Det var inte riktigt min grej, så jag slutade hos Kalle.
Henrik tog kontakt med en lokaltidning där han fick jobb några somrar.
Därefter militärtjänst, där han givetvis ville till tidningen Värnpliktsnytt, som var gräddfilen in till de stora Stockholmstidningarna. Men Försvarsmakten ville annorlunda och Henrik kallades in som plutonsbefäl.
Kanske var det meningen, för då fick Henrik frågan från Hasse Eriksson om han kunde hjälpa till att fotografera, när Hasse hade för många jobb för att ensam hinna med.
– Det första var Dreamhack som ville ha en fotograf, minns Hasse, som själv var på jobb i Stockholm.
Sedan dess har det rullat på och de båda har fotograferat stort som smått. I dag är verksamheten mycket film, så någonstans har Henrik delvis kommit tillbaka till filmens värld, även om han inte är programledare på ZTV.
– Jag ser det som en ynnest att få jobba med Hasse, som förstår att det är viktigt att behålla sin glöd.
– När jag gjort klart de bokade jobben kan jag ägna mig åt mina projekt. Min framgång har nog legat i just att jag givits möjlighet att hålla på med egna projekt för Hasse, funderar Henrik.
Tiden är det avgörande i de lyckade dokumentationer som Henrik Hansson gjort, gör och fortsätter att göra.
