Med beprövat bly i bössan och den erfarnes blick vilad mot horisonten skriver fyra familjefarsor nästa vers i ett högljutt livsverk.
Stonergenren – vars bitvis snäva uttryck Dozer sprayade i kulört kreativ mångfald redan på 2003 års hyllade “Call it conspiracy” – har gott om härförare. Bjässar som Kyuss, Fu Manchu, Electric Wizard och Nebula är några med smått ogenomtränglig riffdensitet. Bland dessa listar Wikipedia också fullt rättvist nämnda dalakvartett.
Med långt över 300 livespelningar på meritlistan har Dozer ett grundmurat rykte som veritabelt högdjur när det kommer till tonsatta scenjobb.
Ett av många minnesvärda depåstopp längs latitud och långitud i rockskrud är Australien, 2004.
– Vi gjorde en utsåld Melbourne-spelning. Surrealistiskt. En av de roligaste spelningarna någonsin, minns Fredrik Nordin, i bandet trakterande sång och gitarr.
Nästa höst, närmare bestämt i november, tar man ånyo daladunder till landet down under.
– Vi spelar i de stora städerna på östkusten. Melbourne, Sydney och så vidare. Vi blir bara borta en vecka, så det blir väldigt kompakt, förklarar Fredrik.
Nuläget signalerar en i åtminstone vissa avseenden förhöjd arbetspuls hos den riffdyrkande combon.
– Vi är väl mer öppna på att acceptera spelningar än vad vi har varit tidigare, bekräftar Fredrik.
Dozer görs fulltaligt av gitarristen Tommi Holappa, basisten Johan Rockner och batteristen Olle Mårthans, och det är en rutinerad kvartett vars medlemmar har rötterna i Falun och Borlänge. Trots sin under flera år tämligen lågt hållna profil har de lyckats behålla gamla fans likväl som att locka nya.
Anledningarna stavas förutom nämnda “Call it conspiracy” även “In the tail of a comet”, “Madre de dios”, “Through the eyes of heathens”, och “Beyond colossal” samt en uppsjö singlar och ep:s.
Ur diskografin kan Fredrik Nordin handplocka ett par slitstarka favoriter för liveformatet.
– Ja, jag har haft vår låt “Big sky theory” som personlig favorit sedan den kom ut. Den har nog allt som jag vill att en låt ska innehålla.
– En annan favorit är annars “Two coins for eyes”, mest för att den är lite ledsen. Något som jag gillar.
När du själv filar på nytt material, varthän bär det av i dag? Vad inspireras du av?
– Med mitt nya projekt Ambassadors of the Sun, som jag för närvarande håller på med mest, så är det en salig mix av allt från brutal aggression till sammetslen, bommulsflummig pop.
– Jag är ju fortfarande väldigt inspirerad av 90-talsmusik. Att så många av de musiker jag inspirerats av börjat vika hädan har gjort att det finns fler ämnen och ännu mer saker att inspireras av.
Häri finns ett arv, en kärlek till vad som varit, en vilja att hedra dem som gav allt men inte längre är bland oss.
– Vi måste ju på något sätt bära facklan vidare. Det är en skyldighet känns det som, betonar Fredrik.
Man får känslan av helt enorm publikrespons vid Madrid-giget ni gjorde i våras. Är ni själva medvetna om tungviktarstämpeln, att ni av många betraktas som legendarer i ert gebit?
– Nej, vi är nog ganska ovetande om det. Numera är ju alla i bandet föräldrar, och större delen av tiden går till våra familjer. Skjutsa hit, skjutsa dit. “Vem har hällt ut makaroner på köksgolvet?” och sådant, skrattar Fredrik gott av tanken på tillvarons ena sida av magin.
Å den andra:
– Och ibland åker vi i väg på spelningar. Får spela tillsammans med The Hellacopters, kanske. Får stå på scenen och se lite fånig ut, när man upptäcker att folk numera sjunger med till våra gitarrsolon. Det är lite speciellt och otroligt roligt.
Publicerad i Annonsbladet v 37 2019.
