ANNONS

Krönikören tillsammans med löparvännerna Roger och Tobias vid Stockholm Marathon 2015.
Foto: privat

“Vem som helst kan anta sig utmaningen Stockholm Marathon”

“Det jag vill säga med denna krönika är: Vem som helst kan anta sig utmaningen Stockholm Marathon.” Så skriver Annonsbladets Niclas Bergvall som i sin ungdom “hatade” att springa.

Den 30 maj var det meningen att årets upplaga av Stockholm Marathon skulle avgöras.
För 42:a gången.
Så blev det inte och jag kunde andas ut.
Men sedan kom beslutet om att det i stället skulle springas på Stockholms gator den 5 september.
Bra, tänkte jag. Då har gått om tid.
Träningen rullade så sakteliga i gång, men ganska snart ställdes skorna in i garderoben igen.
Någon “mara” blev det inte heller i början av september.
Anledningen var förstås den pågående coronapandemin.

Att springa ett maratonlopp var förr bland det tuffaste man kan kunde göra i löpväg.
Ja, överhuvudtaget i motionsväg.
4,2 mil på asfalt.
Det kräver träning.
Men numera är ett maratonlopp en axelryckning för många.
Nu är det Iron Man, fjällmaror, Ö till Ö med mera som lockar de som vill ha riktiga utmaningar.

Jag hatade alltid att löpträna under min aktiva fotbollskarriär. Jag såg det som ett ont måste, men uteblev sällan från dessa träningar.
Sommaren 1990 besökte jag Stockholm Marathon som journalist och jag blev förälskad.
Så till den milda grad att jag i reportage skrev att jag året efter skulle stå på startlinjen.
Det gjorde jag inte, jag gillade ju inte att springa…

Det skulle dröja 24 år till innan jag tog mig samman och anmälde mig.
I min ensamhet under vintern 2014 tränade jag envist men påhejad av min hustru.
Det fanns en anledning, jag hade nämligen lovat mig själv att innan jag fyllde 50 skulle jag fixa de 4,2 milen.
Det gjorde jag på en blygsam tid, 4 timmar och 46 minuter.
“När du springer över mållinjen kommer du att tänka: Aldrig mer.”
Sa en bekant till mig som tidigare genomfört loppet.

Så blev det inte. Då och där lovade jag mig själv att springa året efter.
Då än bättre tränad.
Så kul var det!
Nu har det blivit fyra “maror” och i år var det meningen att jag skulle nå fem och därmed erhålla ett diplom.
Det får bli nästa år.
Att årets lopp blev inställt (två gånger) gjorde inget, nu får jag än mer tid att förbereda mig.

Det jag vill säga med denna krönika är: Vem som helst kan anta sig utmaningen Stockholm Marathon.
Visst, du lär träna en del, men det går att göra det i makligt tempo.
Nyckeln till “framgång” är att springa sakta och det räcker med tre pass i veckan.
Jag kör tisdag och torsdag (sju-åtta kilometer) samt ett längre pass på helgen (14-26 kilometer). Lägg därtill lite intervall och fartlekar.

Vasaloppet? Nej, har visserligen bevakat loppet i 15-talet år, men åkt de nio milen på skidor har jag inte gjort.
Men nu när jag till arbetslivet är dalmas kanske det är dags att anta utmaningen från Berga by till målet i Mora?

Hetast just nu.
Även om det inte blev seger på torsdagskvällen är jag minst sagt överraskad över Masarnas inledning i elitserien. Bara en förlust efter fyra matcher, vem hade trott det innan?!

Kallast just nu.
Kvarnsvedens IK i Elitettan…

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS