ANNONS

En fanfar spelas till 500-årsminnet av att Gustav Vasa utsågs till Dalarnas hövitsman i Mora.
Foto: John Leander

Vasas 16 “smocke” män och en nations födelse

SÄLEN/MORA Så lämnade Gustav Vasa Sälen och vandrade upp mot fjällen. Det var då två snabba skidåkare från Mora närmade sig och ett nytt land kunde se dagens ljus.

Lokalhistorikern från Avesta, Börje Forslund, går på stigen under snötyngda grenar i den branta skogsbacken. Vi är ovanför byn Sälen och under Transtrandsfjällen. Det är sista etappen nu och vi pulsar fram till en upphöjd, trädfri kulle i skogen. På kullens topp tronar den sista minnesstenen vi bryr oss om. Den som markerar hur långt Gustav Vasa kom i sin flykt mot Norge.
– Fast jag tror att han kom längre upp på Hemfjället innan de hann ifatt honom, säger Börje insiktsfull.

Det är lätt att hålla med då platsen med minnesstenen verkar lite väl bra placerad ur turistsynpunkt, med praktfull utsikt över Sälenbyn.
Medan Börje pulsar fram och läser inskriptionen på stenen börjar en gåta gnaga, nu när vi står i Sveriges västra ände.

Börje, varför flydde han till Norge? Det tillhörde ju också Kalmarunionen och styrdes av Kung Kristian.

Börje vänder sig om och rycker på axlarna.
– Kanske kände han någon där som han kunde gömma sig hos. Kanske tänkte han resa upprorsfanan där. Det får vi aldrig veta.

Det som däremot inte är en gåta är de två skidlöparna som hann ifatt Gustav Vasa någonstans här eller på fjället. De hade färdats i all hast, frågat sig fram och till slut ropat efter honom och fått honom att stanna… på sina snöskor.

I den vindstilla, snötäckta kylan föreställer vi oss två Thomas Wassberg-liknande figurer med gulgröna istappar i skägget, flämtande inför den blivande kungen. Börje deklamerar vad de lär ha sagt till Gustav Vasa.
– Om du följer oss tillbaka till Mora så lovar både gammal som ung att följa dig!

Och där vände Vasa om, liksom hela historien om landet Sverige. Nere i byn fick han med sig någon som hette Store Gulbrand. Denne Gulbrand blev hans första svenska allmogesoldat, hur norskt namnet än må låta. Gustav Vasa satte sig åter på en släde och färdades till Venjan, där han talade till folket, och så tillbaka till Mora där han togs emot med öppna armar.
– Han tilldelades omedelbart 16 ”smocke” män. I det här fallet betydde det unga starka män som klarade av att skydda honom. Det är grunden till Livgardet som finns kvar idag. Livgardet var alltså från början 16 karlar från Morabygden. I Mora utsågs Gustav Vasa på stående fot till Dalarnas hövitsman. Sen anslöt sig ett par hundra man och följde Vasa ner till Falun för att uppta skatt och annat som de behövde.

Vi skyndar oss till Mora för att inte tappa bort det historiska spåret. Det gör vi inte, för det är 14 januari, exakt 500 år efter att det hände. Vi parkerar intill Vasaloppsmålet i Mora och ansluter till en ceremoni på Vasagatan nära kyrkan, med ledande kommunpolitiker och höga militära officerare.

Sveriges arméchef Karl Engelbrektson håller tal och säger att ”Det här är den bästa platsen att vara på den här dagen”. Men där står också en äldre soldat i en något annorlunda uniform och ser rörd ut. Han heter Lars Ekstedt och är den enda livgardisten på plats under 500-årsceremonin.

En av de ”smocke” männen tänker vi och frågar honom hur det känns att vara här.
– Det är helt otroligt. Livgardet har en obruten tradition som började här. Vi är äldre än Sverige egentligen. Det var ju först 1523 som Gustav Vasa valdes till kung.

Vi påminns om att vi ska bege oss söderut igen, hem till Avesta. För det var där, vid Brunnbäck, det stora slaget mot danskarna ägde rum.
Men det berättar vi om till våren.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS