I slutet av 90-talet fick min sex år yngre lillebror Olle två svarta små salamandrar som husdjur. Men då han var för liten att kunna rengöra akvariet föll det på storebroderns lott att fiska upp de små krälande krabaterna (som döptes till Brandy och Skratty) och sedan tvätta akvarieglaset en gång i veckan. Dessvärre var inte Rut-avdraget ens påtänkt på den här tiden, annars hade jag kunnat kräva ödlorna på en bra slant efter att ha städat deras bostad.
För 15 år sedan skaffade mina föräldrar höns. Vår gamla husvagn (givetvis av modellen “Ägget”) modifierades till hönsvagn och hem för ett gäng fjäderfän.
Vid ett tillfälle skulle päronen resa bort ett par dagar och sade, lite på skämt, att jag väl kunde vara hönsvakt. Jag tog inte detta på allvar men när jag ändå var hemma i Bäsna på fotbollsträning fick jag för mig att svänga förbi föräldrahemmet och kolla läget med hönsen.
Utan att ens stanna bilen kunde jag skymta ett par av hönorna i fönstret till hönsvagnen och tänkte “nåja, då lever ju någon av dem i alla fall”, varpå jag vände bilen och styrde åter till Borlänge. Olle var dock hemma och noterade min märkliga tur, en anekdot som han och mellanbrodern Eric gärna berättar vid våra familjeträffar.
Ett par år senare var Olle och hans Ellinor bortresta och anlitade mig som fiskvakt. En gång om dagen skulle jag åka dit och hälla en sked fiskmat i akvariet (som jag dock slapp tvätta…).
Jag tyckte att det var drygt att åka dit varje dag och frågade därför om det var farligt att mata fiskarna för mycket. Då jag fick ett nekande svar från paret (som för övrigt läste djurvård på gymnasiet och därmed bör kunna bedömas som experter) öste jag i två skedar med fiskmat, för två dagar. När fiskägarna senare återvände hem upptäckte de att fiskarna ägnade sig åt stillastående ryggsim, ett tillstånd som de hamnat i på grund av för mycket fiskmat i vattnet.
Och på tal om Olle och Ellinor så har de nyligen skaffat hundvalp, den bedårande lille labradoren Alfons. Märkligt nog har jag ännu inte blivit tillfrågad om att vara hundvakt…
Krönikan publicerades i Annonsbladet Dalarna nr 21, 2020.
