Funderingar färgade av vemod har med åren blivit allt fler. Minnen förknippade till personer som inte längre finns, åtminstone inte så de syns, dyker under storhelger upp oftare än annars.
Tänker allt oftare på min morfar, min idol och på gott och ont en förebild. Växte upp under hans vingar och stannade där till den dag han drog sitt sista andetag.
“Min morfar är min pappa”, var mitt stående svar när småskolans fröknar frågade vad våra föräldrar sysslade med. Minns inte att det någon gång kändes konstigt – för mig var det bara så.
Förstod med tiden att vår lilla familj inte liknade de andras, men såg det aldrig som en belastning.
Heder stod högst på Ernst Anderssons prioriteringslista. Kom undan med det mesta så länge sanningen inte friserades en enda millimeter. Osanna intyganden innebar undantagslöst kortare interneringar.
Morfar gillade att diskutera. Hans metod följde påfallande ofta samma mönster. Han identifierade motpartens åsikter, oavsett ämne, och intog en position 180 grader bort. Syftet var att skapa debatt, möjligen även att irrritera en smula.
Minns inte menyn under våra gemensamma jular. Anar att tomtens påstådda ankomst inte innebar några stora avsteg från ordinarie meny – det hände nog att paradrätten fläsk och klimp avåts även i juletider.
