Båda två var dock tvungna att klara av veckan för att pengarna skulle betalas ut och vi höll faktiskt i ända fram till midsommar då brorsan fick kasta in handduken på grund av smärta i rygg och ena hälen.
Detta gav oss en pott på totalt 3 000 kronor! Själv fortsatte jag dock, utom tävlan, att springa för att se hur länge jag kunde hålla på.
Det hela blev en häftig resa. Efter att ha stapplat en kilometer på ishala vägar runt kvarteret vecka 1 och undrat vad jag gett mig in på trodde jag knappast att jag under våren skulle springa milen på strax under en timme (första gången någonsin som jag sprang en mil på tid), att jag skulle tänka ”bara sju kilometer kvar denna vecka, det är ju en baggis” eller att jag skulle mäkta med att springa tre mil under en och samma vecka. Förvisso i rätt lågt tempo, men ändå.
Målsättningen var att hålla i löpningen tills vi skulle bli föräldrar för andra gången, vilket var beräknat till den 5 september. Riktigt så blev det dock inte.
Strax före lunch den 11 augusti fick jag ett telefonsamtal som jag aldrig kommer att glömma.
Min höggravida sambo meddelade (på Idremål) följande: ”Jäg blör. Du måste hem no. No som i NO!”. Översättning: ”Jag blöder. Du måste hem nu. Nu som i NU!”
Jag lämnade redigeringen av den veckans tidning, meddelade chefen vad som var på gång och sprang bokstavligt talat hem. Vägen som brukar ta åtta minuter att promenera gick nu avsevärt snabbare, tack vare all löpning under året. Väl hemma dröjde det bara några minuter innan ambulansen kom för att köra sambon till förlossningen.
Drygt tolv timmar efter samtalet föddes världens finaste lillebror, 3,5 veckor för tidigt.
Därmed fick jag även sätta punkt för sviten med löpning.
Det blev nämligen lite svårt att skrapa ihop de återstående 21 kilometerna för den veckan när vi satt i ”rumsarrest” på BB i fyra dagar. Tror inte att sambon eller bebisen hade uppskattat att jag hade lufsat fram och tillbaka i vårt lilla rum i ett par timmar.
Efter att ha landat i livet som tvåbarnsfar och återgått till jobbet efter pappaledigheten återstår nu bara utmaningen i att hitta tillbaka till löpningen. För det går ju, uppenbarligen, alldeles utmärkt – bara man börjar med babysteg.
