Tysta telefånar

Slåss mot min inneboende griniga gamla gubbe. Min partsinlaga påstår att denna kamp under goda dagar når viss framgång.

I ett försök till självinsikt uppnås insikt om en företeelse där gringubben påfallande ofta går segrande ur det inre kriget.
Åsynen av telefånar ökar nästan undantagslöst flödet av den magsyra som påstås bidra till ökad irritation.

Min mest frekventa – av omgivningen förmodligen den mest oönskade – monolog i ämnet handlar om personer, ofta utrustade med identiska ringar på vänster hand, som på armlängds avstånd tycks föredra tyst kommunikation förd med fingertoppar.
Inser att smarta telefoner skapat väsentligt större möjligheter att föra samtal med handen som verktyg för oss som inte behärskar teckenspråk.

Även i en svunnen tid kunde kommunikation förd med händer framkalla ökad irritation. Metoden att markera missnöje genom att med stor tydlighet visa handens längsta är ännu inte helt utdöd. Upplever att den är vanligast förekommande i trånga trafiksituationer.
En syndabekännelse är på sin plats. Även jag har visat mitt längsta finger för mina medtrafikanter. Numera är jag bättre på att hålla mina händer i styr.

Frestelser finns. En färd under en trafikintensiv tidpunkt genom centrala Ludvika, Grådarondellen i Borlänge eller Korsnäsvägen i Falun kan få det att till rycka i mittenfingret. Uteblivna blinkningar inför filbyten ökar väsentligt risken för återfall.

ANNONS

SENASTE LOKALA NYHETER

Ständigt denna Bergman. Ingemar alltså.
Bara några dagar intecknade, utrymmet för påverkan är stort. Föredrar att ta ut glädje i förskott och eventuella bekymmer om sådana skulle uppstå.
Nytt år ger nya möjligheter. Bara några dagar intecknade, utrymmet för påverkan är stort. Föredrar att ta ut glädje i förskott och eventuella bekymmer om sådana skulle uppstå.