Därtill upplyses jag även om måhända mindre smickrande (o)färdigheter. Dessa gör mig i testets talan aningen känslostyrt humörsvängig, oorganiserad, yvig och med bristande tålamod.
Bland mycket annat i fråga om både bu och bä.
Samtliga ovanstående element stämmer helt och hållet på samma sätt som de bitvis inte stämmer över huvud taget.
Vad jag ser är ett knippe intressanta pussel-bitar i ett människobygge tillhörande undertecknad.
I en snabb titt på övriga färger (röd, grön och blå) över individuellt baserade förmågor hos folk noterar jag pusselbitar i ägo av mången vän och närstående.
Flera av de andra färgernas övergripande attribut överensstämmer också på mig.
Och sannolikt vice versa.
Nickar gillande åt de särdrag jag ser synkar rätt bra med min självbild såväl som den bild jag skapat mig av andra. Småskrattar åt insikten att det bortom uppenbara betraktelser och slutsatser döljer sig en smärre lavin av egenheter och mer eller mindre splittrad magi.
Det är som bekant detaljerna som gör helheten, och här bottnar jag i kunskaper om såväl mig själv som människor jag håller av.
De här motsättningarna, undantagen som bekräftar regeln.
Intellektuella guldkorn, känsloladdat trolleri.
Mest fascinerande är inte sällan att mänskligheten trots alla våra stundvis uppenbara tillkortakommanden ändock får så pass mycket att gå ihop.
I en mångfacetterad tillvaro på en i vissa aspekter totalt vansinnig planet.
Drar mig till minnes en ”Beck”-film där Persbrandts ”Gunvald Larsson” ger en något orutinerad men träffsäker analys av datorernas binära flöde; ”Det gäller att allt landar där det ska, så inte arslet hamnar mellan öronen”. Vi är rationella och irrationella. Högt och lågt. Höger och vänster hjärnhalva och ibland djupa diken däremellan.
Konsekvent inkonsekvens i full blom.
Och så länge man beter sig reko med hyggligt uppsåt kanske det inte är hela världen att det ibland blir… ja, lite hur som helst?
Ole dole doff, kinke lane koff.
Hona, hane.
Krona, klave.
David Hasselhoff.
