Vårdar väl minnet av mina fallna fyrbenta livskamrater. Rottweilern Ior blev 12 år och vilar sedan några år tillbaka under en gravkulle på tomten. En tårpil kröner hans grav.
För mig så finns han fortfarande. Pratar med honom då ingen hör och tröttar omgivningen med anekdoter kring hans livsgärning. Vanligast är förmodligen den då han vädrade vargar, en doft som fick hans kropp att se ut som om den frusit till is.
Katten Loppan förmodas sätta punkt för en, snudd på livslång, obruten rad av husdjur hemma hos mig. Kommer nog aldrig att glömma den natt då hennes kropp gav upp och det nattliga besök hos en veterinär som av omtanke satte punkt för hennes då 17-åriga liv.
För mig finns hon kvar. Förnimmer fortfarande hennes högljudda hälsningsfras nästan varje gång jag kommer hem.
Loppan hade ovanan att uttrycka välmående genom att fälla ut sina sylvassa klor. Resultatet blev en ofrivillig piercing av min kropps mittparti. Saknar till och med de små sårskorporna hennes vänlighet vållade.
Han nyligen nåtts av insikten om att hon kommunicerade på dalmål. Åtminstone enligt den forskarstudie som kommit fram till att även katters språk påverkas av den dialekt som talas på den plats där de bor. En annan studie hävdar att hundar kan lära sig att förstå flera hundra ord.
Mina erfarenheter är att djur, såväl som deras hussar, även kan lära sig att låta bli att lyssna…
