Albumet i fråga tilltalas “Det går över (var inte så rädd)”.
12 spår med bröstkorgen uppsliten på vid gavel för att säkra fritt flöde för hjärtats ljus och själslig svärta.
Och det känslomässiga mellanregister som bygger broar från elementens punkt a till b.
Prestationen är omfattande till såväl det synbara, det sensibla och inte minst det hörbara.
– Det är ett tämligen stort album i flera aspekter, säger Peter Ahlberg.
Sex Ep-laddningar och nu två helfigursmonument utgör en dynamisk diskografi.
Där stora klimax möter små detaljer av avgörande natur, där musikalisk klangrikedom möter stringens och struktur.
I en kanonad av explosiva låtar titulerade exempelvis “Fars nyktra dag”, “Udda barn” och “Den uppkäftiga roboten”.
Peter berör den textrelaterade kontexten.
– De rör sig i både stort och smått, och har fallit på plats längs resan gång, berättar han.
– Såväl känslogrundade rader som mer direkta omvärldskommentarer har manifesterat sig väldigt naturligt över tid. Det hela är på sätt och vis mycket lättare att överblicka och tillsända en röd tråd tematiskt så här i efterhand. Det blir oerhört intensivt när man är på insidan av den skapande processen.
Nämnda process är också applicerbar på det påtagligt ambitiösa videoprojekt som förärats “Var inte så rädd”.
En tredelad ansats i en helhet vars sista visuella smällkaramell når offentlighetens organ för syn och hörsel i årets slutskede.
Del ett och två är i detta nu i rotation via strömmade kanaler.
– Det är en massa positiva saker som händer kring dessa videoinspelningar, framhåller Ahlberg varpå han ger ifrån sig ett fryntligt frustande vid åtanken av humoristiska episoder i den kreativa framställningen.
Ensemblen innefattar ett månghövdat sällskap aktörer och vänner som sätter prägel på en låt som nu får flera dimensioner tack vare trippelt videoformat.
För idé och koncept svarar delvis Peter själv, och han hyllar kompetensen hos den i teknisk fostran och maskineri filmkunnige Linus Grane.
– Vi kände ju därtill ganska tidigt att det här blev så bra att det omöjligt bara kan stanna vid ett dokument på tre och en halv minut, konstaterar vokalisten.
Och vidareutvecklar:
– Vi samlade på oss sådana mängder starkt material att tanken på en trilogi blev allt mer logisk. Är så lycklig över allas insatser och det känns mäktigt att nu kunna presentera det här fantastiska projektet, anför han.
I samklang med hela den Falu- och Borlängegrundade HPE-brigaden är Peter Ahlberg nu också redo att ta sig an ett livescenario i nära förestående juletid.
Den 18 december tar man sin med redig rockpondus och fritänkande refrängraketer bestyckade arsenal och angör Benny Astors alerta House of Blues i Borlänge.
Repertoaren gör halt i en musikalisk katalog som vid mer än flera tillfällen äger kapacitet att göra Dave Grohl och grabbarna i Foo Fighters “Grinchen”-gröna i nunan av avund.
Och man förfogar också över något så eftersträvansvärt som en närmast unik egenskap i att sammantvinna de stora åthävorna med det snärtigt direkta.
Nära kärnan i bandet hittas också en tidlöst förbunden kärlek och respekt tillhörig klaviaturproffset och vännen Lars Henriksson, som i fjol lämnade jordelivet.
“Det går över (var inte så rädd)” tillägnas minnet av Lars.
Peter Ahlberg, Björn Tauman (bas), Daniel Magdič (gitarr), Håkan Norlin (gitarr), Joacim Kallin (trummor), Joan Alderman (orgel/piano) och albumkompisen Erika Iljero (sång) står nu stadigt inför ett språng.
– Från Simon Hjorteks läckra albumomslag till Erik Berglunds sedvanligt fantastiska produktion och bandets förmåga är det vackra saker i görningen.
– Vi har gått långsamt och klokt fram. Och känner oss ödmjukt stolta över att nu skriva detta livskapitel tillsammans, säger Peter Ahlberg.
