ANNONS

“Tankar som väcks på alla helgons dag”

På allhelgonahelgen tänker vi lite extra på dem som inte är med oss i livet längre. Vi pyntar gravarna och vi tänder ljus. Aldrig är det väl så mycket folk på kyrkogården som denna helg.

Många vårdar sina gravar omsorgsfullt hela året, andra är lite glesare med sina besök.
Jag hör till den senare gruppen.
Visst vill jag ha fint på vår grav. Men jag känner inte att jag behöver vara där jämt. Mamma och mormor är inte där, bara deras aska.
Deras själ är med oss levande. När jag är i trädgården kan jag nästan höra mamma tipsa och lotsa mig i göromålen.
Min farbror Lars brukar titta på rabatterna och säga att nu är Siv nöjd.
Det är jag inte helt säker på att mamma är. Hennes rabatter var alltid extremt välrensade, det är inte mina.
Jo, mina rabatter var det så länge som mamma levde, för då rensade ju hon dem. Men farbror Lars, som har gula fläcken, ser inte allt ogräs, eller så är han bara artig.

Jag har mer antagit Karin Larssons trädgårdsidé. Mer rufsig liksom.
Carl och Karin Larsson, det kända konstnärsparet i Sundborn, ni vet. Granne till deras vackra hem ligger lika stiliga, men väldigt välmanikyrerade trädgården, anlagd i tysk stil på bergsmansgården Stora Hyttnäs.
Och enligt vad jag har hört ska det på den tiden det begav sig, ha uttalats att Karins trädgård var mer rufsig, och det passar mig perfekt.
På långt håll ser min största rabatt ut som ett mästerverk, men vid närmare besiktning är det inte fullt så perfekt. Om man så säger.
Tillbaka till våra helgon och deras helg.

Min mamma var ett helgon, världens bästa mamma, på riktigt. Jag saknar henne enormt, och i flera år efter att hon gått bort kunde jag komma på mig själv med att vara på väg in till henne för att få råd eller bara skvallra lite.
Men stugan var tom och hon var inte där. Min mamma dog allt för ung.
Samtidigt kan jag tycka det är skönt att hon inte behövde lida så länge.
Cancern kom fort och obönhörlig och tog ett dödligt tag.
På fyra veckor var allt över. Chocken var total.

Men jag tröstar mig med att mammas frånfälle åtminstone inte blev ett långt, smärtsamt och utdraget förlopp.
Så mamma, vad vill du ha för pynt på graven?
Jag hör hur hon svarar ”ta något enkelt, det blir bra”.
Vilken dekoration ska vi ha, frågar jag de levande berörda.
Ett hjärta föreslår brorsans fru.
Det slutar alltid med ett hjärta. Och så blir det också i år. För mamma finns för alltid i våra hjärtan.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS