Sven, Kerstin och Sanna Åman ute i hagen där djuren håller till stora delar av sin tid.
Foto: Niclas Bergvall

Sven och Karin driver Stora Klingbo Blonde – “Det här är ett kall”

Ett kall och en livsstil – men också en frihet. Så kan Sven Åmans och Karin Lindbergs verksamhet på gården Stora Klingbo Blonde sammanfattas.

Vägen slingrar sig fram och för första gången i mitt 55-åriga liv färdas jag genom Hökmora.
Målet är Klingbo där Sven Åman och Karin Lindberg bor sedan nästan 30 år.
Först kaffe, sedan ett besök i “lagårn” och därefter hagen där korna, eller nötkreaturen, håller till.
Men passerade jag verkligen Hökmora?
– Jodå, men det är inte stort, det går fort, säger Sanna Åman och ler.
Sanna är dottern i familjen och när Annonsbladet är på besök tittar hon förbi med sin lilla hund.

Det här ska handla om Stora Klingbo Blonde, företaget som Sven och Karin driver på gården.
– Så här såg det inte ut när vi flyttade hit, berättar Sven.
– När vi skulle köpa gården var den inte i bruk och efter mycket om och men fick vi köpa den, fortsätter han.
Det är bara att erkänna att det är en verksamhet som jag haft dålig insyn i: Att producera kött.

Men under de timmar jag befinner mig i Klingbo får jag veta en hel del.
Och det är definitivt inget 7-16-arbete – snarare 24/7!
– Lediga helger? Nej, nej. Det här är ett kall, säger Karin och skrattar.
Så är det att som bekant att vara lantbrukare och givetvis även köttproducent.
Men Sven har inte alltid enbart jobbat på gården, tidigare har han bland annat arbetat som bilmekaniker och som skogshuggare. Dessutom har han arbetat på annan ort och legat borta i veckorna.
– Men jag har alltid varit intresserad av djurhållning, berättar han.
Sven är dock den enda anställda i företaget, Karin jobbar natt som undersköterska på ett äldreboende i Krylbo men hjälper givetvis till när hon är hemma.
All kött levereras i dag till Scan, som kommer till gården och hämtar djuren som ska gå till slakt.

Går det att handla direkt av er?
– Ja, men vi har inte marknadsfört oss så mycket, men det är något vi skulle vi vilja utveckla. Det skulle kännas bra att sälja köttet lokalt, säger Karin.
Med hjälp av dottern Sanna finns företaget på Instagram.
– Det där får hon sköta, jag förstår mig inte på det, säger Sven och ler.
Det här med lokalproducerat kött, och mat överhuvudtaget, är inne just nu.
Men vara självproducerande av kött i Sverige klarar vi inte av. Därför importeras en hel del från andra länder vars djurhållning inte håller den klass som vi har i Sverige.
En anledning till att vi inte kan vara självförsörjande är att allt färre föder upp köttdjur.
– Snart är vi ensamma om det här i området, berättar Sven.

När paret flyttade till Klingbo för 30 år sedan var det sex gårdar som producerade mjölk och tre som var köttproducenter.
Tiderna förändras, men inte bara till att bli bättre.
Vi tar oss till “lagårn” för att besöka kossorna.
– Det syns på dem att det är någon här som de inte känner igen, säger Sven och syftar på mig.

Totalt har Åmans runt 150 nötkreatur.
– Vi känner igen alla, påpekar Karin.
Allihopa?
– Ja, kanske inte på långt håll, men när vi kommer närmare, säger Sven.
Ett tag hade paret dessutom namn på alla, men när antalet hade närmade sig 70 blev det lite klurigt.
Men helt klart har familjen Åman en speciell känsla för sina djur, gården är välskött och djuren mår bra.
– Alla våra djur har ett såkallat personnummer, det är viktigt och det måste man ha. De har dels ett gårdsnummer plus några siffror, berättar Karin.

Blir ni aldrig sentimentala när de skickas till slakt?
– Det är klart att man ibland kan känna lite då, men de har haft det bra här hos oss, berättar Sven Åman och klappar om en av korna.
Antalet mjölkproducenter sjunker som bekant i Sverige och Sven och Karin minns en tid när det var många gårdar som levererade mjölk.
Funderade ni aldrig på att bli mjölkproducenter?
– Nej, det hade inte funkat på den här gården. Då hade vi behövt bygga större, säger Sven.
– När vi flyttade hit jobbade vi båda borta och ska man ha mjölkkor måste man vara närvarande hela tiden, påpekar Karin.

Vi tar oss till hagen och innan vi kliver ur bilen varnar Sven mig:
– Se upp vad du kliver i på backen, säger han.
Vita tennisskor var med andra ord inte det bästa valet denna ljumma sommardag…
Helt “borta” är jag dock inte när det gäller att vara i kohagar eftersom jag är uppväxt på landet. Någon koskräck likt Lasse Brandebys figur Kurt Olsson har jag med andra ord inte.
– Nu ska de dricka vatten och då går allihopa i väg, meddelar Sven.
Då vandrar hela gänget till gården för att dricka, vi kan kalla det en kedjereaktion.
– Men det är bara de första som hinner dricka. När dessa vänder tillbaka följer alla med, säger Karin och ler.

Sommaren brukar betyda semester – men inte för paret Åman/Lindberg.
– Nej, det går inte på sommaren. Vi brukar ta ett par veckor i november, då är det lugnare, säger Sven.
Vad gör ni då?
– Vi brukar åka utomlands, vi får se hur det blir nu i coronatider, berättar Karin.
Semester på hemmaplan går inte.
– Då finns det alltid något att göra på gården (ha ha), säger Sven.

Måste erkänna att jag blir lite imponerad av paret i Klingbo.
Och lite avundsjuk.
De sköter sig själva på gården även om det många gånger blir långa arbetsdagar.
– Jag trivs med det här även om timlönen inte blir så hög, säger Sven.
Sven ligger alltså aldrig på soffan?
Frågan ställs till Karin.
– Nej, det är sällan. Hamnar han där brukar han somna, skrattar hon.
Det är en livsstil, eller ett kall, att ha en egen gård.
Skulle du kunna ha ett arbete 7-16?
– Mycket tveksamt. Det här är något jag alltid velat göra, säger Sven.

Rasen på gården är Blonde d´Aquitaine, som kommer från Frankrike.
– När vi startade 1991 fanns det bara 50 i hela Sverige. Den hade då kommit till Sverige 1988. Vi startade med tre och sedan har det rullat på, berättar Sven.
Finns det funderingar på att utöka antalet djur?
– Då måste vi ha mer hjälp och sedan ska man även orka. Det känns bra som det är i dag, man måste hinna med djuren också och klappa om dem. Det är en daglig kontroll och det blir lugnare i flocken när jag är hemma. Det var annorlunda när jag var borta i veckorna och jobbade, säger Sven.

Sven fyller nästa år 60, men funderar egentligen inte så mycket på framtiden.
Men vem tar över gården när det väl är dags?
– Vi har en son som bor i Sala, men han är absolut inte intresserad, säger Karin.
Dottern Sanna, som bor på en gård intill, säger sig inte heller vara så sugen.
I alla fall inte de närmaste åren.
– Jag har två små barn, säger hon och skrattar.
– Men skulle jag träffa någon som har det där riktiga intresset vet man aldrig.
Kanske blir det Sannas son, och Svens barnbarn, som en dag tar över.
– Det dröjer i så fall ganska många år, men jag får väl bita ihop, säger Sven Åman och ler.

Fakta
Stora Klingbo Blonde ligger strax utanför Hökmora och drivs av Sven Åman och Karin Lindberg.
På gården har de cirka 150 nötkreatur av sorten Blonde d´Aquitaine. En robust ras ursprungligen från Frankrike.
Färgen varierar från helt vit till vetefärgad eller ljust gråbrun och ett utmärkande drag är att djuren håller undan flugor och bromsar genom ryckningar i huden precis som hästar och inte genom att slänga med svansen som de flesta andra kor gör. Djuren räknas till de tunga köttraserna och anses ha bra och muskulösa slaktkroppar som ger bra klassning och köttet är magert men ändå mört med ljus färg.
Du kan följa Stora Klingbo Blonde på Instagram: storaklingboblonde


[YouPlayPlaylistPlayer video="2847" floating="3" ap mute pl=764 nt=10]
Facebook

Populärt på webben

Reporter

Snabblänkar

ANNONS

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!

ANNONS