ANNONS

Apartheid är avskaffat, men i kåkstäderna lever det vidare, menar Susanne Eriksson som jobbat som volontär i två av Sydafrikas kåkstäder.
Foto: Veronica Rigtorp

Susanne släppte inte taget om sin dröm

FALUN. Susanne Eriksson har sedan 20-årsåldern haft en dröm om volontärarbete. När båda barnen flyttat hemifrån bestämde hon sig för att göra slag i saken.

Hon började med att googla på olika volontärarbeten i Afrika helt förutsättningslöst och det fanns många olika arbetsområden.
– Jag ville jobba socialt med människor och inte gräva brunnar, förklarar Susanne Eriksson.
Via organisationen Southern Ambition Africa (SAA) fick hon kontakt med dess grundare och ombads skicka sitt cv och berätta vad hon ville göra och kunde erbjuda.
SAA förmedlade sedan kontakt med Catholic Welfare and Development, CWD, och hörde om de var intresserade av att ta emot Susanne, trots att de normalt inte hade volontärarbetare.
Deras hjälpverksamhet och olika projekt intresserade Susanne Eriksson, som bestämde sig för att komma till organisationen. Det var 2016 och Susanne stannade en månad i Kapstaden där hon jobbade med hälsoprojekt i kåkstäderna Khayelitsha som har ett invånarantal på 2,4 miljoner och i Philippi, cirka en miljon invånare.
– De var öppna med att jag fick driva hälsoprojektet själv, men att de hjälpte till organisatoriskt, till exempel genom bilskjuts med socialsekreterarna in och ut ur kåkstäderna.
Att åka in på egen hand var alldeles för farligt.
– De åkte olika vägar in och ut till centret för att inte någon skulle kunna veta exakt vilken väg de tog och vilken tid, för att minska överfall och rån, förklarar Susanne Eriksson.

Hälsoprojektet handlade om att lära kvinnorna att röra sig och äta rätt men också om att lära ut nya hantverk som i förlängningen kan ge en liten inkomst till kvinnorna.
Susanne Eriksson hade med sig en del eget material och CWD stöttade med en del.
Arbetet utförde Susanne i CWD:s center i kåkstaden som var ett litet hus bestående av två kontor, en toalett och en samlingssal. I salen ledde Susanne enkel workout, workshops i hantverk, hälsoinformation och nyttig matlagning.
– De äter väldigt mycket kolhydrater, fel fetter och väldigt lite nyttig mat. De har inte kunskapen och inte den naturliga kopplingen som vi har via exempelvis skolundervisningen. Det blir mycket pap, som är ett majsgranulat, vilket mättar och är billigt, men som gör dem tjocka. Jag pratade med dem om vad kroppen behöver och vad det är bra för, men också från vilka livsmedel som är bättre alternativ.

För att få in mer grönsaker och frukt, visade Susanne dem nya recept. Det fick bli sådant som var lätt att få tag på och som var billigt, vilket uteslutande var kål och lök.
– Men en fransklöksoppa är både god, nyttig och mättade, säger Susanne och ler.
Kött är dyrt och bestod för det mesta av ett kycklinglår eller vinge, medan vitt bröd äts i mängder.
– Man kanske tror att de ska vara bittra och deprimerade och leva i misär, men de är så oerhört glada människor som i stället visar en stor tacksamhet till vad de har.
Året därpå, 2017, åkte Susanne tillbaka två månader och återupptog arbetet som då utökades med mer kostråd.
– Man ska inte vara rädd för att uppfylla sina drömmar. Bara gör det! Vi har bara ett liv, så det gäller att passa på, uppmanar Susanne Eriksson.

Att jobba som volontär utomlands vid 50+ är en fantastisk upplevelse. Man kommer människorna så nära och man ser att det går att förbättra andra människors livssituation, även om det är med små medel. Det berikar verkligen livet och man får ett perspektiv på sitt eget liv här i trygga lilla Vika. Sedan är det fantastiskt vackert vilket förstås är en extra stor bonus.

Publicerad i Annonsbladet vecka 14 2019.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS