ANNONS

Nils Hörk från Grängesberg var känd för sina karikatyrer, nidbilder och ekivoka teckningar. Nu har sonen Lennart Hörk för första gången visat upp en del av pappans alster i en utställning. “Det är så många som minns farsan och har egna bilder som de fått”, säger Lennart.
Foto: Karin Diffner

Stort intresse för Hörkens skumma figurer och nakna damer 

GRÄNGESBERG/SAXDALEN. Han var känd för sina kopparbunkar, karikatyrer och ekivoka teckningar. Nu har en del av Grängesbergsbon Nils Hörks alster ställts ut för första gången. – Det var väldigt uppskattat, säger sonen Lennart Hörk.
Nils Hörk föddes 1928 och dog 2018.

Nils Hörk föddes 1928 och kallades för Nisse eller Hörken. Efternamnet fick hans farfar Anders Andersson av en förman i Grängesbergs gruva där han jobbade.
– Det var så många som hette Andersson att han kallade upp alla, pekade och sa: ”Du får heta Björk, du Hörk, du Falk” och så vidare, berättar Ing-Marie Backman, Nisses sonhustru.

Vi träffas hemma hos Ing-Marie och Lennart Hörk i Saxdalen där de håller på att plocka ihop bilder och hantverk inför utställningen i Grängesbergs Folkets park under Konstrundan.
– Det finns hur mycket som helst, men vi tar inte med de värsta teckningarna, säger Lennart.
Med ”värsta” menar han de ekivoka skämtteckningar som var ett av Hörkens signum.
– Jag minns när jag var på Spendrups en gång och såg att några av de bilderna satt uppe på väggen. Men när de frågade om vi var släkt så svarade jag nej, säger Lennart och skrattar.

En av Nils Hörks specialiteter var skämtteckningar med ekivoka motiv. “Det finns mycket som inte går att visa”, säger Lennart.

Exakt hur det gick till när Hörken började sin kreativa bana är lite oklart. Men han var i alla fall under en period anställd på dåvarande Asea i snickeriverkstaden och sedan i gruvan i Grängesberg.
– Han hade hetsigt humör och om jag känner honom rätt så blev han förbannad på något och sa upp sig direkt, säger Lennart.
I stället började Nisse att tillverka kopparbunkar, -kastruller och -formar hemma i den lilla lägenheten i Källfallet.
– Vi hade bara ett rum och kök, så farsan slängde ut morsans kläder ur garderoben och började knacka sina kopparformar där, berättar Lennart.

Priset på kopparhantverk har rasat sedan Nils Hörks storhetstid. “I dag får man bara 50 kronor för en sockerkaksform som vi sålde för 300 för 30 år sedan. Den utvecklingen hade inte farsan varit glad åt”, säger Lennart.

Så småningom flyttade familjen till ett större hus i Enbacken där Hörken fick en riktig verkstad i källaren.
På den tiden var kopparsaker betydligt mer värda än i dag och det fina hantverket uppskattades av många som kom hem till Hörken och handlade.
– Men han var dålig på att ta betalt.
Lennart berättar om en kaffepanna i miniatyr han en gång sett på en auktionsfirma i Stockholm med utropspriset 3 000 kronor.
– Farsan hade nog bara tagit 150 kronor för den.

Här är några kaffepannor i olika storlekar som Hörken gjort. Den minsta är cirka två centimeter hög och ska, enligt uppgift, gå att hälla vatten ur.

Även det enda barnbarnet Marie fick små kaffepannor att leka med.
– Han var jättenoga med att det skulle blir bra och att det skulle kunna rinna vatten ur pipen, så det kunde ta flera dagar att bli klar med en enda, minns Ing-Marie.
Snusdosor var en annan specialitet som Lennart nu tagit över; han tillverkar dem i en verkstad i Blötberget och säljer via nätet och några butiker i Stockholm och Göteborg.
Far och son arbetade också tillsammans med Hörks kopparslageri i gamla stationshuset i Klenshyttan.

Motiven till snusdosorna har Nisse slagit för hand men numera pressar sonen Lennart dem i sin verkstad i Blötberget och säljer på nätet.

Det som många minns Nils Hörk för är hans förmåga att snabbt och pricksäkert rita en karikatyr.
– Han kunde titta på en person en gång och sedan rita av honom eller henne. Men han gjorde aldrig något på beställning. Och tog aldrig betalt för de teckningarna.

Katter var något som Hörken älskade och som ofta förekom i hans detaljrika teckningar.

Hans detaljrika skämt- och nidteckningar fick också stor spridning och uppskattning av de flesta. Men kanske inte om man råkade vara en del av motivet…
Teckningarna ledde också till att Hörken blev erbjuden jobb som tecknare på Dagens Nyheter men tackade nej.
– Han ville vara sin egen och ingen som bestämde över honom.

Här är Nils Hörk och en del av hans lumparkompisar på I13 i Falun. Tecknaren själv syns längst till vänster i nedre raden och artikelförfattarens pappa Gösta längst till höger.

Det finns många historier om Hörken, bland annat om hans intresse för träning. Under tiden som han arbetade på Asea brukade han till exempel springa hem till Grängesberg – med två tegelstenar i ryggsäcken.
– Och när han visade sitt träningsprogram så var det en som sa: ”Det där är inte för en människa utan för en travhäst”, berättar sonen.

Dans var något som Hörken gillade och här har han fångat diverse typer på dansgolvet.

Nu är Hörken borta sedan tre år, men historierna lever kvar och många av bilderna har Lennart tryckt upp kopior av som han brukar ge bort eller sälja. Själv säger han sig inte ha fått något av faderns kreativa ådra.
– Men dotra har, så det hoppar nog över en generation.
Under utställningen i Grängesberg kom många som kände Hörken personligen för att titta på bilderna och prata om honom.
– Många hade också egna bilder som de fått av farsan som de visade oss. Det var roligt och tiden flög iväg, säger Lennart.
Ska ni ha någon mer utställning?
– Det får vi se.

Hörken ritade i målade i många tekniker, till exempel akvarell och blyerts. Här en teckning som föreställer en man som försöker ta livet av sig på flera sätt utan att lyckas.
Ett motiv som uppskattas av jägare.
Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS