Ett lika sakligt som sorgstänkt snitt ur mångas plötsligt omkullkastade tillvaro.
Nyss var oktober, nu är november.
Movember. Är det grannt med mustasch?
Ja.
De blå och rosa banden utgör välriktade vittnen om styggelser i kropparnas kulisser.
Cancer – en fasansfull farsot med förmåga att formuleras i fysisk form som ställföreträdande hin håle.
Har själv varit där, dock med annan diagnos än just det blå bandets symbolik. Känslan att där och då längta efter rena vardagsplågor som snöskottning och restskatt är märklig.
Men glasklar ställd bredvid alternativet att inte få vara med mer. Alls.
Vägen hem går via droppställningar bågnande under trycket av påsar med cellgifter.
Vill tro att många bär dessa upplevelser med en ödmjukhet.
En genväg till klarsyn, ett sätt att värdera livet, en väg till kraft när så krävs.
En förhoppning är att framtiden ska finnas för fler av er.
Jag har onkologins representanter i Uppsala och Falun att tacka för rikedomen i familj, barn och fru. Att få ha ett nu.
Och Bo Kaspers pläderar försiktigt förtröstansfullt, varsamt jazztassande “Jag får nog veta vad det lider/Ge mig en kaffe och likör”.
