Maten intas allt oftare på övervåningen och urplockningen av diskmaskinen skjuts på framtiden så länge att jag eller frun till slut gör det.
När jag växte upp var det Super Mario Bros, Kid Icarus och Donkey Kong som fångade mig.
Jag och mina vänner kunde sitta i timmar och spela.
Men mest av den anledningen att vi hyrde en konsol och några spel och att de dagen efter skulle lämnas tillbaka.
Pengar att köpa ett Nintendo för fanns inte i kassan.
Det är annorlunda nu och sönerna tillbringar timme efter timme vid datorn.
”Vad ska jag annars göra!?”
Får jag som svar.
Spela Fia med knuff, Monopol eller Bondespelet skulle jag kunna svara, men det gör jag inte.
”Ni kollar ju på tv hela kvällen.”
Svarar 16-åringen när jag argumenterar.
Speldjävulen har sönerna i ett ännu hårdare grepp i coronatider då även de yngre uppmanas hålla sig hemma…
Jag och min hustru suckar när det ”gapas” från övervåningen.
Men jag vet att vi inte är ensamma om problemet, om det nu skulle hjälpa?
Det var bättre förr, tänker jag. Men å andra sidan – hade vi haft möjligheten att ha spel anno 2020 när vi växte upp hade vi nog också fastnat.
Men likt förbannat har speldjävulen tagit ett grepp om dagens ungdom.
