Det var nästan alltid sommar och vi lekte utomhus – alla tre tillsammans. Stefan var starkast och tuffast och vi andra fick turas om att komma tvåa och trea i de flesta kamperna som utspelades.
Vi hade en lek som hette Starke Adolf. Den handlade om att de två var världens farligaste lejon och jag den enda lejontämjerskan på jorden som klarade av att handskas med dem.
Stefan skulle – så klart – heta Starke. Micke som var två år yngre än oss fick det lite mindre smickrande lejonnamnet Adolf.
Men han klagade inte. Inte så länge han blev matad med Mariekex i alla fall.
Oavsett vilken lek eller tävling vi hittade på så vann Stefan.
Förutom en.
Det var när vi hade barfotarace de 50 meterna till postlådorna. Då vann alltid jag som var mest hårdhudad, åtminstone under fötterna.
Jag minns en annan kamp som jag också ”vann”. Vi hade blivit osams om något och när orden tröt tog jag upp en så stor sten som rymdes i min lilla barnhand och kastade den rakt mot Stefan.
Stenen träffade mitt i pannan och jag såg att det blev rött efteråt. Om det var blod vet jag fortfarande inte. Stefan började i alla fall grina och sprang hem.
”Haha, där fick han!”, hann jag tänka i en bråkdels sekund innan ångern, skammen och skuldkänslorna slog till.
Resten av dagen tillbringade jag under en vedlår bakom uthuset, livrädd för vad som skulle hända när någon förälder fick veta vad som hänt.
När det började bli middagsdags kom mamma ut och drog fram mig. Jag skulle bada före maten fick jag veta. Men inte ett ord om det brutala dåd som tidigare samma dag ägt rum nästan framför ögonen på henne.
Inte från StefanoMickes mamma heller.
Lättad och nästan lite lycklig över min seger kunde jag sedan efter några pannkakor somna in och drömma om nästa dags äventyr.
