Här kommer den andra delen i historien om söderhavsfararen Carl Wilhelm Öberg.
Den första delen kan ni läsa här.
1981 tog kulturnämnden i Säters kommun fram en kulturskrift om söderhavsfararen Carl Wilhelm Öberg, från Hysta. I skriften berättar människor som minns honom, om honom.
Öberg ska bland annat ha berättat att han klarade sig undan att bli uppäten av kannibalerna genom att uppträda som trollkarl eller medicinman och visa upp något som kannibalerna aldrig sett tidigare. ”För det mesta var han så mager att han bara var av skinn och ben” står det i skriften.
I skriften citeras långa stycken av Öbergs memoarer. Där skriver han bland annat om hur han fastnade för Söderhavet.
”I tjugo år blev Söderhavet mitt hem. Det var en alldeles ny värld och den var fylld till brädden av det hemlighetsfullas tjuskraft. Där var romantik och fastor, kärlek och hat, himmel och helvete, liv och död.
Första året jag vistades i Söderhavet var jag flyttande. Jag for som värvare med drottningens skepp inom Bismarcks arkipelagen till Salomonöarna. Under denna lovliga syssla låg dock det brinnande hoppet att finna en öl där jag kunde slå mig ned för framtiden. Till slut fann jag den blå lagunen och den smala ö där jag reste mitt hus i kokoslunden. Jag tog makten av den trollkunnige Hövdingen, hans Överstepräst förbannade mig, men Mocka, hövdingens blida dotter, vände förbannelsen i välsignelse”, skriver Öberg.
Han var även poet och hade ordets gåva. Det märks när han beskriver en sjömans liv:
”Jag drog ut med en fast tro på lyckan. Skeppet var min värld. Mången gång lurade ett dolskt och oblidt öde i det hav jag plöjde.
Men hur mörkt det än såg ut, välvde sig dock himmelen över oss och dess stjärnor slocknade aldrig. En sjöman styr mot land men han styr också innerst inne i sina ensamma tankar mot stjärnorna. Därför är en sjömans liv den högsta form av liv som kan levas”.
Öberg skrev även många brev hem till vänner i Skedvi. Flera av breven återges i kulturskriften.
Ur brev från Öberg, 28 januari 1899.
”Det är möjligt att jag stannar här som byteshandlare, det ligger pengar i det men måste därtill riskera livet och det kan nu även göra mig detsamma dör min del, ty jag har numera ingen anhörig sedan min moder dog som önskar mig välkommen åter.
Jag kan berätta om en tysk som varit byteshandlare här men som helt övergivit all civilisation och går nu naken bland vildarna. Han har målat sig på kroppen och har ett långt spjut i handen och deltar i infödingarnas danser. Han har tre svarta hustrur.
Men han är förvildad i huvudet också. Kanske du en vacker dag får höra att också jag blivit omvänd. Jag lovar att i god tid meddela om så bli fallet.”
Brev från Öberg, 2 januari 1902:
”På sista tiden har det varit ganska lugnt och tyst här, endast några strider som infödingarna haft sinsemellan där den segrande parten ätit upp förloraren. Vid krigsdansernas tjut och skrän håller de takten efter en trumma gjord av en urholkad trädstam där två män slår. Kan höras på en halv svensk mils avstånd”.
