ANNONS

“Så långt borta men ändå så nära”

Det är bara fem timmars bilväg mellan oss. Ändå har vi inte setts på ett år, dottern och jag. Hon mötte kärleken strax före pandemin och lyckades hålla i gång ett långdistansförhållande under ett halvår. När de norska myndigheterna öppnade gränsen förra sommaren följde hon sitt hjärta och for dit.

Några dagar senare stängdes gränsstationerna obarmhärtigt igen.
Sedan dess har vi inte träffats. Jo, en timme i julas – på avstånd – för att lämna över lite vinterkläder och julklappar vid en hårdbevakad gräns-övergång i Torsby.
Men inte på riktigt.
Det känns som en väldigt lång tid – och ändå inte.
Jag har ju kunnat följa hennes liv, se hur hon blivit sambo, fått jobb, skaffat bil och bytt lägenhet. Via telefon och sociala medier har jag deltagit i hennes vardag ändå.
Jag har förmanat, peppat, lyssnat och förundrats över att min lilla flicka blivit vuxen och klarar sig hur bra som helst på egen hand i ett annat land.

Skillnaden är stor från när jag själv som 19-åring for till USA för att arbeta som barnflicka. Då var avståndet så mycket längre både geografiskt, socialt och mentalt.
Att ringa utlandssamtal kostade så mycket att vi fick lov att ransonera samtalen rejält. Man ringde knappast hem för att fråga om något banalt eller för att man bara längtade hem.
Även om de flesta samtalen betalades av mamma och pappa blev minuterna så dyrbara att det var svårt att föra ett naturligt samtal om vardagliga ting.
Få händelser kändes så viktiga att det var värt att lyfta luren och slå alla siffrorna som fick telefonen hemma i hallen i Bullerforsen att ringa.
I stället skrev jag brev, flera i veckan, och blev lika glad varje gång den lilla flaggan på brevlådan stod upp och skvallrade om post från släkt och vänner i Sverige.
Tack och lov är det nu både enkelt och billigt att dagligen kunna både höra rösten och se den man tycker om, något som blivit en räddning för många under den sista tiden.

Och nu – när coronaviruset börjat släppa sitt grepp – har jag äntligen fått träffa ”dotra” på riktigt. Efter en evighetslång, tårfylld kram betraktade hon mig med sitt varma leende och konstaterade:
– Och du har munsår, som vanligt.
Ja, vad ska man säga…
Allt var som vanligt igen.
Härligt.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS