ANNONS

“Ovärderligt – iallafall för en rumpa”

Jag har ett sadelskydd från ett annat sekel. Nu är ju inte 1900-talet så långt bort, men det känns som om mitt ärvda cykeltillbehör såg dagens ljus ungefär samtidigt som velocipeden.

Det kommer från en tid då folk utan knot hoppade upp på sadeln och cyklade vart de än skulle – oavsett snöstorm eller bitande minusgrader.
Sadelskyddet är förstås hemsytt: Värmande fårskinn upptill och slitstarkt tyg med resår nertill.
Päls… Bara en sådan sak. Till mitt försvar och som en ursäkt till djuret som fått sätta livet till, så har pälsbiten förmodligen först värmt någon gammal anmoder i en kappa och sedan otaliga barn på kälke i Bullerforsbacken.
På baksidan av skyddet står sju bokstäver och fem siffror. Det är ett efternamn och ett telefonnummer. Mina föräldrars.

För dem var det alltså helt självklart att om skyddet tappades bort så skulle de få tillbaka det. Då skulle upphittaren – som kanske till och med visste vem ägaren var utan att vända på tyget – ringa upp. Eller åka direkt hem till dem och lämna över det.
Det känns sååå 1972.
Vem skulle ta sig den tiden i dag? Bry sig? Eller ens fatta vad de där fem siffrorna står för?
Ibland funderar jag på att tappa skyddet på flit för att se om det kommer tillbaka.
Men jag vill inte riskera att det försvinner för alltid.
Och vad ger man egentligen för hittelön för ett gammalt sadelskydd?

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS