Våra enstaka besök (utomhus) hos farmor och farfar i Bäsna blev betydligt färre än vad jag trott på förhand.
Att inte träffa andra människor regelbundet (förutom sambon och sonen då) gjorde att första dagen på jobbet blev en rejäl omställning i form av alla intryck.
Förhoppningsvis är det nyttigt för knoppen med lite omväxling.
Apropå omväxling, vid jul fick jag och minsta brorsan en löparutmaning av vår mellanbror. Varje vecka ska vi springa lika många kilometer som det aktuella veckonumret, varpå mellanbrorsan pytsar in en slant i en pott där hälften ska gå till välgörenhet och andra halvan till roliga saker till/för våra barn.
Beloppet styrs också av veckonumret, där en nolla läggs till varje avklarad vecka.
Vecka 1 inledde vi således med en kilometers löpning vardera, vilket gav en tia. Vecka 2 blev det två kilometer, och 20 kronor, och så vidare. Potten byggs på till dess att någon av oss inte mäktar med veckomålet.
Efter att ha lufsat runt kvarteret en kilometer i början av januari konstaterade jag att det var en jäkla tur att vi inte inledde utmaningen vecka 52…
I skrivande stund (onsdag förmiddag) är det vecka 14 och halva veckomålet är uppnått. Förhoppningsvis klarar vi av 14 kilometer vardera även denna vecka, vilket då skulle innebära ytterligare 140 kronor till potten.
Förmodligen räknade mellanbrorsan med att detta skulle bli en billig historia för honom. Samtidigt känner han oss så pass väl att han mycket väl visste att detta var en utmaning som passade oss.
För mig och minsta brorsan är målet solklart; vi ska givetvis försöka pungslå vår något sparsamme (milt uttryckt) mellanbror på så mycket bagis som det bara går.
Och gärna förbättra både kondition och midjemått på köpet. Det mår både kroppen och knoppen bra av.
