ANNONS

Nils-Erik Nilsson och Maj-Britt Nyberg trivs på gården i Bäsinge där de numer lever ett lugnt liv. Men de är trogna föreningslivet, främst i IOGT-NTO där Nils-Erik varit engagerad sedan 1935.
Foto: Rose-Marie Eriksson

Om ett innehållsrikt liv som pandemin satte på paus “Vi har ändå varandra och anhöriga som handlat”

BÄSINGE Pandemin har drabbat alla om än på olika sätt. En grupp som det var tidigt fokus på var våra äldre som tvingades till isolering under lång tid. Nils-Erik Nilsson och sambon Maj-Britt Nyberg är 93 respektive 94 år och hör till den gruppen men tycker att det trots allt gått bra.

– Påtvingad isolering är ett elände, men vi har haft mycket hjälp av Maj-Britts son Stefan och det är vi tacksamma för. Däremot har vi vänner som drabbats hårt, säger Nils-Erik Nilsson.

Egentligen var det effekten av pandemin och ensamhet som föranledde besöket hos Nils-Erik Nilsson. Men då han har ett långt och innehållsrikt bakom sig, liksom Maj-Britt Nyberg, blev det i stället prat om mycket annat. Väl värt att uppmärksamma.
Jag kommer mitt uppe i en av dagens omgångar i patiens där Nils-Erik och Maj-Britt tävlar mot varandra.
– Vi använder två kortlekar och spelar om poäng. Den här patiensen kallas Diplomaten och är rätt svår. Det gäller att tänka till och idag tror jag att Maj-Britt vinner, säger Nils-Erik och ler lite.
– Direkt efter frukosten måste vi köra en omgång och ibland blir det flera gånger under dagen, säger Maj-Britt och lägger undan kortlekarna medan Nils-Erik tar fram en liten anteckningsbok där poängen noggrant fylls i.

Kaffe med hembakt dukas fram och sen följer samtal om främst Nils-Erik Nilssons liv.
Det stora boningshuset har gott om plats “lite väl stort för bara två personer” och gården består av ytterligare två byggnader. Hit flyttade Nils-Erik och framlidna hustrun Kerstin för över 30 år sedan.
– Det var 1989 när vi bodde i Jönköping och Kerstin skulle gå i pension. När vi såg annonsen om den här gården åkte vi för att titta och på den vägen blev det. Min hustru dog 2010 men jag trivs här och vill inte flytta.
Nils-Erik berättar att det här är en av tre gårdar som flyttades ut från byn 1860. Den ena gårdsbyggnaden har Nils-Erik lånat ut till en afghansk kvinna och hennes fyra barn.
– De har haft det kämpigt och får bo här gratis mot att de hjälper till lite på gården, säger Nils-Erik.
Till gården hör också 175 hektar skog som Nils-Erik tidigare skött på egen hand.
– Idag har jag folk som hjälper mig men jag har röjt, stamkvistat och gjort mycket själv. Nu har jag skog som snart är klar för första gallring av det jag planterat själv.

Det här med skog kan Nils-Erik Nilsson. Han är utbildad jägmästare, professor i skogstaxering och har även titeln hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
Under sitt yrkesverksamma liv har han anlitats till olika uppdrag runt om i världen. Han har bland annat varit anlitad av SIDA, Världsbanken, Asiatiska banken och han har även bidragit till tillkomsten av ITTO (International Tropical Timber Organisation) med säte i Yokohama.
Nils-Erik har också jobbat som konsult åt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, främst i Indien när de skulle bygga upp sin skogsinventering.
– Jag är nog mer berest i Indien än indierna själva, säger Nils-Erik Nilsson.
Han har också uppmärksammats i bygden och utsågs till Årets Fridolin för tre år sedan.
På frågan om Maj-Britt rest mycket blir svaret:
– Nej, det har varit mer närbelägna resmål och jag har exempelvis aldrig flugit. Jag har varit i England men då åkte jag båt.
– Men lever vi av hälsan till sommaren kanske vi tar en tur till Möklinta, säger Nils-Erik och ler.

Även Maj-Britt är änka och hon förlorade sin make redan 1983 men huset i Avesta har hon haft kvar fram tills nyligen.
– Jag har levt ensam i 30 år och Nils-Erik kände jag sedan tidigare, säger Maj-Britt.
Både hon och Nils-Erik är hängivna föreningsmänniskor och Nils-Erik har varit engagerad i IOGT-NTO sedan 1935.
– Maj-Britt har lika lång bana, säger Nils-Erik.
– Ja men för mig är det Avesta OK som är föreningen i mitt hjärta. Nils-Erik har också orienterat på elitnivå i sin ungdom, säger Maj-Britt.
Maj-Britt Nyberg har varit en framgångsrik orienterare och hon vann bland annat Femdagars 1995 i Skåne. Men efter en hjärtoperation 1997 har hon tagit det lugnt. Som bekant faller äpplet inte långt från trädet vilket bevisas av sönerna Stefan och Tomas.
– Maj-Britt är uppvuxen här och känner alla barn och barnbarn till hennes gamla orienteringskompisar.

Nils-Erik Nilsson är även bokbindare och berättar att han och hustrun lärde sig hantverket hos Falu amatörbokbindare.
– Vi har bundit många böcker och jag och Maj-Britt gör så än idag vid behov. Nu har jag beställt en rulle med lin så att vi har vid behov.
Nils-Erik inte bara binder böcker han är också en diktare och han har skrivit många böcker. En av de senaste är en bok med titeln “Varför finns det så få runstenar i Folkarebygd”.
– Jag skriver även på mina minnen och det har jag gjort i 20 år. Nu håller jag på att färdigställa en bok om Maj-Britts man som jobbade som lokalredaktör på Avesta tidning.
Nils-Erik har också redigerat första banden av Nationalatlasen. Han tar fram boken och sjunger två strofer ur Fosterlandet av Axel Lundegård.
– Min pappas fosterlandssång. Men det är inte nationen som är viktigast utan mänskligheten.
– På 1940-talet kom min egen nationalsång, säger Nils-Erik och sjunger en strof ur en tonsatt dikt av Justus Elgeskog.

Du har bra sångröst är du musikalisk?
– Nej, någon sångröst har jag inte men jag är musikalisk och som barn ville jag ha ett dragspel men jag fick ett munspel. Men det lärde jag mig aldrig att spela på, säger Nils-Erik med ett litet leende.
Vi återgår till att prata om pandemin och hur den har påverkat oss alla. Maj-Britt berättar att hon har en väninna som var så skrämd att hon inte släppte in någon över huvud taget.
– När jag hälsade på henne satt vi på verandan och pratade. Det är så många äldre som varit så ensamma och det är förödande.
– Tankar på framtiden kan också skapa känslan av ensamhet, säger Nils-Erik.
Både han och Maj-Britt ser pigga ut och de konstaterar att de lever ett lugnt liv och har aldrig rökt eller använt alkohol.
– Vi har våra krämpor men har huvudet i behåll och för min del är det främst hörseln som inte fungerar riktigt, säger Nils-Erik.
– Vi tar det lugnt och efter frukosten lägger vi patiens och sen vilar vi lite. På eftermiddagarna brukar jag sy och Nils-Erik slår sig ner för att jobba vid datorn, säger Maj-Britt.
Förmiddagen är till ända och det är snart dags för lunch. Jag lämnar Maj-Britt Nyberg och Nils-Erik Nilsson som förmodligen vill att avsluta sin patiens. Ett par som bär sin ålder med all heder.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS