Bollen är på plats. Han lyfter klubban och slår i väg bollen.
“Fan!”
Ropar svärfar lite halvhögt.
“Slå en till.”
Säger jag snabbt.
Det är så vi spelar, jag och Kaj samt sonen Filip.
Blir det första utslaget dåligt slår vi en till. Det kallas att ta en hooligan. Blir det andra dåligt hämtar vi en boll till. Det kallar vi sunt förnuft.
Solen är tidig denna majmorgon. Men vinden lurar oss lite.
“Tänk att det alltid ska blåsa! Så mycket som det har blåst i år har det aldrig blåst.”
Påpekar svärfar.
Om det var blåsten som gjorde att svärfars första boll hamnade alldeles för långt till höger vet jag inte.
Andra blev dock bättre och svärfar ler nöjt.
Jag och sonen tittar på varandra och skrattar.
Det här handlar förstås om golf och platsen är Sala-Heby Golfklubb.
En anläggning med en 18-hålsbana och en med nio hål.
Klubben bildades 1970 och fyller således 50 år i år.
En välmående klubb med en fantastisk bana.
Och då menar jag först och främst “niohålaren”. Det är där jag håller till.
Banan med 18 hål ska visst vara än bättre, men där är det sällan jag spelar.
Anledningen kommer lite senare.
Golf är en fascinerande sport. Det finns ingen annan sport där du kan slå fyra dåliga slag och sedan få till det femte och ändå vara nöjd.
Tennis? Nej, slår du fyra slag i nätet och lyckas få över det femte kastar du ganska snart bort racketet.
Golfen är snällare, får du på ett bra slag efter några riktigt dåliga blir du rak i ryggen igen och tycker att allt är frid och fröjd.
I alla fall jag.
För svärfar Kaj är det lite annorlunda. Han svär lite mer än mig och är dessutom mer otålig.
“Förstår inte varför jag inte kan komma under bollen.”
Säger han argt efter en lite dålig chipp.
Detsamma gäller min yngsta son, 16-åringen är fotbollsspelare och har en riktig vinnarskalle.
En vinnarskalle som hans pappa “tappade” för många år sedan.
Min kärlek till golfen startade redan 1978 när min pappa tog över restaurangen på Fallets golfbana (så heter det där golfklubben ligger).
Jag spelade fram till 1986, då tog andra intressen tog över och tiden räckte inte till.
När sedan äldsta sonen blev golfsugen för sex år sedan återupptog jag golfen.
Svärfar? Honom har jag tjatat på i många år på att han ska börja spela.
Sommaren 2018 var det dags. Svärfar köpte klubbor och tog grönt kort.
Och det blev en omedelbar kärlek.
“Det är fantastiskt kul.”
Påpekar Kaj ofta och det är bara att instämma.
I coronatider är det en av få sporter som kan utövas. Dessutom en sport där det sociala är i centrum och där du som bekant inte behöver vara bra för att vara med.
Det som talar emot golfen är tiden. En 18-hålsrunda tar över fyra timmar.
Ska du dessutom fika, alternativt äta, tar det från dörr till dörr närmare sex timmar.
Det är för mycket för mig.
Därför väljer att vara niohåls-medlem. Då tar en runda två timmar och med fika och resa är jag hemma igen efter drygt tre timmar.
Det är lagom.
Svärfar sänker en putt från fyra meter och vinner hålet vi spelar om.
“Nu är vi lika.”
Säger han.
Vi spelar om en fika efteråt och det visar sig att jag vinner med ett par hål.
Om golfen är viktig så är “efterspelet” minst lika viktig denna lördag i maj.
I golfrestaurangen är Ali bossen och en pratstund med honom förgyller dagen.
“Här kommer en riktig superleksing.”
Säger Ali med ett stort leende.
Han syftar förstås på svärfar, som snällt betalar fikan som denna gång är kaffe och äggmacka.
Om du inte redan testat golfens mystiska värld är det dags. En bättre sysselsättning än golf finns inte nu när coronapandemin ligger som ett tungt moln över Sverige.
Hetast just nu.
Vi går mot varmare tider!
Kallast just nu.
Vi har lämnat den långa vintern bakom oss!
