– Jag har känt smärta så länge jag kan minnas. Åtminstone sen 15-årsåldern. Det är genetiskt tror jag, men volleybollen har förstås inte varit bra för det. Jag har kunnat hantera det med behandling, men på slutet blev det för mycket, berättar han.
Det är nästan så att det börjar värka i höfterna av att lyssna på Claes Mårtenssons fysiska levnadsberättelse. Denna tidigare elitatlet som har spelat volleyboll för Avesta, Säter, IKSU i Umeå och även för ett norskt lag under en säsong.
På vägen blev han sjukgymnast och startade företaget Cura i Avesta och Hedemora.
– Som sjukgymnast jobbar man med manuella behandlingar hela dagarna. Man måste vara stark och rörlig i hela kroppen.
Detta utmynnade i en ny smärtsam erfarenhet. Att stå upprätt och jobba med böjda höfter hela dagarna i flera år och samtidigt dra lasset som egen företagare tog sin tribut.
– Jag sålde Cura för det, säger Claes.
En tredje erfarenhet som han inte kunde hålla sig ifrån var karriären som armbrytare.
– Jag kände mig svag och otränad efter att jag slutat med volleyboll. Då träffade jag den välmeriterade armbrytaren Veikko Korkiakoski på badhuset i Avesta. Jag testade att bryta arm med honom och sen nördade jag mig in på det.
Claes gjorde det så pass mycket att han vann SM-medaljer och även blev framgångsrik internationellt. Men så var det där med smärtorna i höften.
– Det påverkade hela kroppen. Att gå runt med sånt tar mycket energi.
Till slut fick det alltså vara nog. En person i Avesta som Claes kände berättade om en operation han hade gjort och fått något som kallas för ytersättningsprotes. En typ av höftprotes där lårbenshuvudets yta ersätts med en metallhätta och inte en med spik som är det klassiska tillvägagångssättet.
– Men den operationen gjordes inte i Sverige längre då. Han var en av de sista tror jag.
Så det Claes då gjorde var att, som han säger, ”leta efter den bästa i världen”. Vilket ledde till att han Landade på en klinik i Ghent i Belgien för några månader sen.
– Jag opererade mig den 7 oktober. Sen har det gått bättre än jag någonsin hade trott. Jag hade ju räknat med vuxenblöja och gråt. Det var den bilden jag hade från dem som hade opererat sig. Men jag kunde jobba redan efter tre-fyra veckor.
Visserligen är Claes inte helt återställd än. Men redan nu är det uppenbart att han upplever någonting i kroppen för första gången på mycket länge.
– Jag är rörligare än på många år redan nu. Min känsla är skitbra rent ut sagt. Det är som att ha kommit ur en dimma. Jag känner inte igen sig själv. Det kryper i kroppen. Jag vill springa men måste vänta lite till. Det är en frän känsla. Det enda jag känner är att jag blir trött, men det ser jag som naturligt när kroppen anpassar sig.
Och en sak upplever han till och med för första gången någonsin.
– Jag kan öppna upp höfterna. Tänk att du gör marklyft och står på huk som en sumobrottare. Jag har aldrig förut kunnat stå så. Jag har aldrig förut kunnat simma bröstsim. Jag blir förstås fortfarande öm av det, men det är inte längre något stopp i själva leden. Det är inget grus i motorn i den gamla traktorn, säger Claes och ser fram emot att få utlopp för det nya springet i benen.
