Satte väckarklockan på den tid de borde ha gått genom maskinen, vandrade sömndrucken i morgonrock ner en våning för att stänga av maskinerna mitt i natten.
Då en helt naturlig rutin i mitt arbetsliv på Mellansveriges då största fotofirma, med bland annat framkallning av negativ färgfilm, diafilm och färgkopior från både negativfilm och dia.
Vi gjorde allt, och då menar jag allt, inom foto.
Vår chefs motto måste ha varit ”inget är omöjligt”, och det lärde han oss.
Något vi alla haft mycket nytta av genom arbetslivet.
Grunden var fotografuppdrag för dag-, vecko-, och kvällspress samt reklamfotografering.
Flygfoto var en av specialiteterna, på den tiden en ganska omständlig procedur.
Helikopter eller liten Cessna skulle bokas, eller om vi hade tur körde chefen som hade flygcertifikat.
Sedan skulle det givetvis fotograferas i allehanda filmsorter och exponeras rätt. Det var inte kutym att använda automatfunktioner på den tiden, om de ens fanns.
När allt var framkallat skulle det skickas in för granskning, så att inget skyddsobjekt syntes, innan det var klart att leverera till kund.
Dagens drönare är något helt annat, som inte ens fanns i sinnevärlden då vi pratade flygfoto på den tiden, möjligtvis som en våt dröm.
Det känns som stenåldern att berätta om dessa numera historiska inslag i arbetslivet som fotograf, men tiden går fort och om ett antal år är dagens arbetsmarknad historia.
Redan nu är teamsmöten ett naturligt inslag i arbetsdagen, och bilder skickas i dag via olika molntjänster på minuter. Inte som förr med bud.
Det var bättre förr, eller var det?
