Så brukar det inte vara. Vi har vant oss vid att välkomnas hem med ett högljutt jamande, åtföljt av knuffande, kurrande, menande blickar mot matskålen och piercing med vassa klor.
Sällskap i sängen, i soffan, små hål i varje tröja och sårskorpor med samma form där tyget visat sig vara för tunt.
Klanderfri kattlåda och lagret med exklusiv kattmat står orört.
Loppan, 17 år, har somnat in.
Försöker intala mig att livet som kattlös ska bli lättare. Nu kan vi resa bort några dagar utan att kalla in kattvakter.
Inser att jag borde skrivit Kattvakt. Loppan hade nämligen lyxen att ha tillgång till en person som utförde sina sysslor på ett sätt som påminner om den bild av en butler som förmedlas i engelska filmer. Tillsammans utvecklade de vanor som ur ett kattperspektiv skulle kunna ses som en aning excentriska.
Förnuftsmässigt inser jag att relationen mellan husdjur och dess vårdare sedd ur ett större perspektiv kan uppfattas som svår att förklara. Tänker inte ens försöka.
“Hä löns int förklar för den som int begrip”
(Ingemar Stenmark)
