Moln ligger som ett lock över grannskapet och utrymmet därunder är insvept i tät dimma.
Mörkt ute. Mest mörka tankar inne i min skalle.
Saknar katten som somnade in i somras. Gnäller tyst för mig själv om en söndertuggad tand, ett ömmande knä och leder som verkar ha passerat sitt bäst-före-datum.
Trycker på den mentala knappen som startar min inbyggda ryck-upp-dig funktion. Tänker på treåringen som för ett halvt dygn sedan under en åktur på mina axlar krävde omedelbart uträtande av frågetecken som jag dittills inte förstått fanns.
Småler självbelåtet och fortsätter söka glada tankar.
Kommer på att hösten faktiskt är min favorit bland årstider. Brukar hitta en ny växel då. Mörka nätter och svalka i sovrummet får mig att sova bättre. Orkar lite mer då klar höstluft syresätter mina lungor.
En möjlig förklaring till min morgontidiga självömkan kan kopplas till min hemadress i gnällbältets sydöstra hörn.
