Filip Reineby kallar sig den stammande retorikern, men det är inte mycket av stamningen som märks i den 50 minuter långa föreläsning “Ingen skulle bry sig om du dog – en föreläsning om mobbing, psykisk ohälsa och snällhet” som han höll på Högbergskolan i Ludvika. Foto: Veronica Rigtorp.
Foto: Veronica Rigtorp

Mobbing var nära att kosta honom livet

LUDVIKA. Det gick att höra en knappnål falla. Så tyst var det i Högbergskolans aula när Filip Reineby föreläste om mobbningen som nästan tog hans liv.

På den stora scenen står en ensam stol. Filip Reineby kliver självsäkert ut på scenen.
Så har det inte alltid varit. Men han gör det för att hjälpa andra.
För att få fler att förstå mobbningens hemska följder. Hans föreläsning “Ingen skulle bry sig om du dog – en föreläsning om mobbing, psykisk ohälsa och snällhet”, ger nog de flesta en tankeställare.
Han sätter sig på stolen, och väntar.
Tiden går, men han säger inte ett ord. Han väntar på att det ska bli helt tyst i den stora och fullsatta aulan.
Det har önskad effekt.
Det blir knäpptyst och han börjar berätta om första gången han skulle tala inför en grupp, skräckscenariet i nionde klass, då han skulle redovisa ett arbete på scenen inför hela skolan. Han fick av de andra två i gruppen ett papper i handen – men inte det han övat på i två veckor.
Hans skräck var därav total när han knuffades ut på scenen av “kompisarna”.
Där stod han och hjärnan ville inte samarbeta.
– Stamningen hindrar mig från att prata, jag skakar i hela kroppen, ser på papperet, ser ord och bokstäver, men är maktlös.
Mobbaren reser sig upp från sin stol och hånflin, med blicken säger han “nu ska jag förödmjuka dig inför allihopa”.
År senare går Filip i skola i Örebro. Livet är bra, han har kompisar och världens finaste tjej.
Men så kraschar allt. Han drabbas av en psykisk sjukdom, från ingenstans kommer tvångstankarna och de släpper inte, de mal dag som natt.
Han förstår inte, nu är ju allt bra, varför mår han så dåligt.
Det går så långt att han sitter vid det lilla köksbordet i lägenheten i Örebro med kniven framför sig, kniven som han skurit sig i benen med.
Han orkar inte mer, funderar på att skära sig i armarna, tittar på kroken i hallen, provar om den håller för hans kroppsvikt. Hittar en kabel under sängen. Överväger att hänga sig.
Han tänker på föräldrarna och flickvännen, och det hjälper. Han ringer 112 och blir med ambulans förd till psyket. Han har varit hos flera psykologer genom åren men aldrig på psyket.
Efter tre dagar får han träffa psykologen Erik.
– Jag säger direkt att jag har provat att prata med psykologer förut och det har inte hjälpt. Erik ber mig berätta om tre tillfällen ur mitt liv som var jobbiga.
Filip berättar då om en händelse i åttonde klass, när de så kallade kompisarna än en gång sviker när de bett honom följa med till stan. Halvvägs cyklar de i väg i full fart åt ett annat håll för att Filip inte ska hinna med. Den andra händelsen är ovan nämnda scenincident i årskurs nio, och den tredje är när hans mobbare i korridoren säger “Filip du vet väl att ingen skulle bry sig om du dog”.
Den konstanta mobbningen har gett ärr som Filip får leva med, även när mobbningen upphört.
– Men jag kände, vad fan, det var ju över.
Psykologen förklarade att mobbningen aldrig tar slut – den ger sådana skador, fysiska skador i hjärna, på ett negativt sätt. Så till den grad att hjärnan inte längre själv kan tillverka serotonin, som Filip nu får äta i form av medicin livet ut.
Serotonin gör att vi människor mår bra, när det inte finns i hjärnan mår vi dåligt.
Det onda från mobbningen skulle aldrig helt försvinna, de skadorna fanns redan i hans hjärna. Även om livet i dag är bra.
Filip visar en röntgenbild av två hjärnor, den friska hjärnan på en person som haft det bra i livet och en person som inte haft det bra. Skillnaderna är skrämmande.
– Det är därför jag står här på scenen även om det är min stora skräck. Inte för min skull, utan för er, säger han till eleverna.
Han ger bevisen och uppmuntrar till snällhet. Han uppmanar eleverna att skriva ned när de känt sig kränkta, han samlar in lapparna och läser några. Det är verkligheten för några i just den här aulan, som han läser.
Rent statistiskt är det två i varje klass som känner sig mobbade.
Mot slutet av föreläsningen vänder han sig direkt till mobbarna, för dom sitter också där i bänkraderna.
– Ni mobbar för att ni själva mår dåligt.
– Fundera om det finns något i ditt liv som gör att du mår dåligt, något som gör dig till mobbare, uppmanar han, med blicken stadigt på eleverna i salen.

Två hjärnor. Två olika liv. Den högra hjärnan har haft ett liv med psykisk påfrestning, det visar de två mörka hålen, som är resultatet av påfrestningen. Föreläsaren Filip Reineby berättade att det var det samma för en person blivit mobbat. Foto: Veronica Rigtorp.

Filip avslutar sin föreläsning med att vända sig direkt till mobbarna. För rent statisktisk sitter där både mobbar och mobbade i bänkraderna i Högbergskolans aula. Foto Veronica Rigtorp.

En googlestudie visar att snällhet skapar dreamteams. Andra studier visar att Snälla barn tjänar mer som vuxna och att snälla människor blir lyckligare, det är en kemiskprocess in hjärnan bevis för. Foto: Veronica Rigtorp.

Fakta
En Google-studie visar att snällhet skapar dream teams. Snälla barn tjänar mer som vuxna. Snälla människor blir lyckligare, det är en kemisk process i hjärnan bevis för.

[YouPlayPlaylistPlayer video="2847" floating="3" ap mute pl=764 nt=10]
Facebook

Populärt på webben

Reporter

Snabblänkar

ANNONS

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!

ANNONS