ANNONS

“Brian May morsade på mig”

Har goda anledningar att pausa tanken i 1989. Fotbollsbröderna i Östansbo IS gick fram som en slåttermaskin i P10-serien. 14 matcher – 14 segrar. 102-29 i målskillnad. Boom.

Ett utropstecken gult som solen över minnenas allé är även resorna till och från träningar och matcher.
Då jag och farsan alltid lyssnade på musik i bilen.
Husguden Ulf Lundell fick denna sommar sällskap av ett TDK 90-minuters kassetband vars B-sida inhyste lejonparten av Queens “The Miracle”.
Längs tärd landsväg turades vi om att höja volymen på Blaupunkten när vår ilskröda Golfs modesta interiör patinerades av “Breakthru”, “I want it all” och det episka titelspåret.

17 år senare är jag med fru samt svåger och svägerska på Brixton Academy i London för att beskåda Motörhead och svängdemonerna i Clutch.
På väg till pojkrummet för ett kort möte med naturen skymtar jag något i ögonvrån, ett par bänkrader nedanför våra platser.
“Kan det vara…? Ja, det är det.”
Försöker förvirrat minnas hur man formar ord. Hur man hälsar på folk.
Det här får inte bli fel.
Ett par minuter senare skakar jag tass med Brian May, gitarrist i Queen.
Tackar honom för musiken och får i gengäld ett par vänliga fraser och ett till synes uppriktigt menat leende.
Stegar tillbaka till mitt, minst sagt exalterade, sällskap där det gått upp för svåger Kalle vad som inträffat.
“Sonny gick fram och snackade med Brrrrrian Mmmmmayyyy!”.
Ett minne för livet.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS