Vägen till Engaruka heter boken som hittat in bland hyllorna på bokhandeln i Hedemora. Det är onekligen en spännande historia som Bertil Wennberg har att berätta, som han först drogs in i sommaren 1997 när 16 massajer besökte och uppträdde på folkmusikfestivalen i Falun.
– Jag var kvalitets- och miljöchef på Grådö när Pauline Palmcrantz, som var värdinna på folkmusikfestivalen, ringde mig och frågade om de fick komma och besöka mejeriet. De fick de gärna. Egentligen hade jag semester när de skulle komma, men jag blev jättenyfiken, berättar Bertil.
Så massajerna fick komma till Grådö mejeri där de gjorde intryck med sina säregna klädesdräkter, liksom mejeriet gjorde intryck på dem.
– De gick runt och fick smaka på yoghurten och tyckte att det var så gott. En av dem drack nästan en liter i en klunk.
Där kunde historien ha slutat, men tolv år senare hörde massajerna sig av till Bertil igen.
– De hade diskuterat där nere i Engaruka och ville ha ett eget mejeri, berättar Bertil.
Det blev ett nytt besök i Grådö som var mer studieinriktat och det var då Bertil fick frågan som förändrade hans liv.
– De frågade om jag ville vara deras rådgivare så att det kunde bygga ett mejeri.
Det gick Bertil med på och de kom överens om att han skulle vara just rådgivare och att det var massajerna själva som skulle skapa sin egen produktion. Redan samma höst gjorde Bertil sin första resa till Tanzania, med frystorkade mjölksyrakulturer i pulverform i bagaget.
– När jag kom dit visste jag egentligen ingenting om hur det skulle fungera.
Men massajerna hade en lösning.
– De hade inga kylskåp utan förvarade mjölk i kalebash, en frukt som används som kärl. Vi gjorde filmjölk av det på kvällen när det ”bara” var 20 grader. På dagen, när det var 35-40 grader gjorde vi yoghurt. Sen gjorde vi lite ost också. Det gick hur bra som helst. De förvarade allting i kalebasherna.
Precis som planerat byggdes ett mejeri, av det material som fanns tillgängligt. Sedan dess har kunskapen spridit sig till flera byar. Lokalbefolkningen har vidareutvecklat konceptet med egna smakinnovationer och mjölkkrukor har börjat köras ut till skolor så att elever, som annars kanske inte tagit sig dit, får en frukost som ger energi.
– Energinivån i kroppen påverkar inlärningsförmågan. Det byggs upp småskolor överallt där nu. Då kommer det till slut bli gångväg till skolan också, säger Bertil och tillägger att hans upplevelser från Tanzania har förändrat hans sätt att se på livet.
– Här tar vi mycket för givet. Där sätter de sätter värde på varenda liten grej, som pennor till en skola. Bara en penna betydde mycket för dem.
Hur mycket hans bok kommer att betyda återstår att se, men dess tillkomst kan kanske tillskrivas hans nya sätt att ta tillvara det man har. Till exempel tid.
– Jag skulle ju ha rest till Engaruka i somras, men kom inte dit på grund av coronan. Då blev det tillfälle att skriva om det istället, säger Bertil.
