ANNONS

Karin Stridh i sin ateljé och Duke trivs där matte är. “Måleriet hör till mina okända sidor”, säger hon.
Foto: Rose-Marie Eriksson

Måleriet är en av Karin Stridhs okända sidor

NORBERG Redan i tidiga tonår visste författaren Karin Stridh, som bor i Norberg, att det var skrivandet hon ville ägna sig åt. Hon är en uppskattad krönikör och har ett långt förflutet som journalist men det skulle dröja till december 1999 innan hon blev författare på heltid. En stroke omkullkastade dock hennes författarskap och det blev många års kamp innan hon kunde skriva igen.

– Det här var 2008 och jag var nästan klar med min sjätte bok. Men jag tappade språket och det skulle dröja nästan tio år innan jag kunde skriva igen.
Karin Stridh välkomnar in i sitt hem där hon och maken bor tillsammans med Duke, en holländsk kooiker som försiktigt hälsar på besökaren. Vi slår oss ner vid köksbordet som är dukat för en fikastund. På väggen hänger en färgstark och vacker tavla med Eva i paradiset och jungfru Maria.
– Måleriet är en av mina okända sidor och den där gjorde jag 1995. Min första tavla målade jag för 50 år sen och att måla tänker jag fortsätta med i min ateljé, säger Karin Stridh.
Andra okända meriter är att hon har varit lagtränare i brottning, spelat amatörteater och jagat Björnlisa när hon var på rymmen i Brovallen. Men det här mötet handlar om Karin Stridhs författarskap, bland annat ska tilläggas.
Blicken är klar och skärpt trots att Karin Stridh även fått problem med synen. Hon har drabbats av flera hälsoproblem men det är inget som syns på den vitala 82-åring som sitter framför mig.
– Men jag har fortfarande svarta hål i huvudet där ord ramlat ner och försvunnit. Därför kan det bli lite uppehåll ibland när jag pratar, säger hon.

Karin Stridh föddes 1939 på Uno Johanssons tryckeri Norberg där det numera är tvålfabrik och butik. När hon gick i sjätte klass fick hon sin första text publicerad i Västmanlands Folkblad.
– Då skulle man alltid ha en signatur under artikeln. Det var också där och då jag fick min signatur Kaka som följt med i mina kåserier och krönikor.
Karin berättar att smeknamnet hade hon redan tidigare, men från början hade det en negativ klang.
– Jag var lite rund som barn och några mobbare kallade mig för Kaka och det var det enda jag kom på att ha som signatur. Därför var det tur att Kaka blev något positivt.
Karin Stridh har fortsatt att skriva krönikor i Filipstads tidning, något hon började med under tidigt 60-tal.
– Jag har skrivit minst en krönika i veckan så det har blivit ett antal under åren.
Efter studenten i Fagersta där hon läste latinlinjens nyspråkliga gren inledde Karin Stridh sin journalistiska bana.
– Jag tjatade till mig ett sommarjobb på Folkbladets lokalredaktion i Fagersta där jag erbjöds arbete som journalistpraktikant.
Därefter följde jobb på Fagersta-Posten, Västmanlands Folkblads huvudredaktion i Västerås, som lokalredaktör i Enköping och jobb på ICA-förlaget samt Filipstads Tidning.
I mars 1983 flyttade hon med man och dotter till Göteborg och jobb i Svenska kyrkan som informatör på stiftskansliet.
– Vi bodde först i Hjällbo och senare ute i Sjövik vid sjön Mjörn. Av någon anledning blev jag också utsedd till årets Sjövikare, säger hon och ler lite.

I april 1999 debuterade hon som författare med Prästgårdskatten som sålde slut på fyra månader.
– Det blev en andra upplaga men folk ville ha en till. Då skrev jag en fristående fortsättning samtidigt som jag gjorde upp med min tandläkarskräck och tog livet av tandläkaren i boken.
Efter första boken jobbade Karin på stiftskansliet i Göteborg och efter publiceringen blev det många intervjuer, bland annat i radion.
– Jag smet från jobbet på stiftskansliet för att vara med i ett radioprogram.
När Karin fick frågan om hon inte skulle skriva på heltid blev svaret att hon skulle säga upp sig på dagen. Vad hon inte tänkte på var att programmet var direktsänt.
– Det första jag hörde när jag kom tillbaka till jobbet var att “Karin ska säga upp sig för att bli författare på heltid”. Så då fick jag göra som jag sagt.
Från och med december 1999 blev därmed Karin Stridh författare på heltid.
Efter debutromanen följde flera böcker och 2007 var det dags att återvända till Norberg.
– Jag hade bestämt att jag inte skulle flytta tillbaka till Norberg men när maken fick jobb i Avesta flyttade vi hit.

Påsken 2008 fick hon en stroke och “blev bortglömd och osynlig”.
– Jag förlorade mer än tio år av mitt liv, säger hon.
När Karin fick sin stroke var hon nästan färdig med manuset till sin sjätte bok “Branddammsungen”. När hon efter flera år tog tag i manuset för att läsa och slutföra boken kände hon inte igen sig.
– Det var som att läsa ett manus som någon annan skrivit. Jag skrev om början, kortade ner texten och skrev klart slutet och det blev en färdig bok till slut, säger Karin Stridh som inte ger upp i första taget.
I hennes arbetsrum finns en tjock pärm med färdigskrivna blad som kommer att resultera i ytterligare en bok.
– Det låter jag vara osagt, säger hon och ler.

Böcker och syfte
Karin Stridh har givit ut följande böcker:
1999: Prästgårdskatten (ville avdramatisera döden)
2000: En annan plats på jorden (fristående fortsättning, bearbetar min tandläkarskräck)
2003: Kvinna med kalla fötter (bussresor och vad som händer med osedda människor; utsedd till Årets Sjövikare “för att ha satt Sjövik på kartan”)
2004: det bara blev så (dammade av gammalt manus från 1980-talet, nästan sannskildring från Filipstad och min enda roman som klassats som kriminalroman)
2005: Grisar klättrar inte i träd (inspirerad av en dröm, om schizofrena Marta Maria Svensson och hennes dubbla liv)
2016: Branddammsungen (ville ge en liten osynlig flicka ett bättre liv)

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS