ANNONS

“Gud har humor därför hamnade jag här”, sa Antje Bernhardt i sin föreläsning och förklarade vad hon menade.
Foto: Veronica Rigtorp

Livet bakom järnridån: ”Staten var min fiende”

BORLÄNGE. ”En tös bakom järnridån” är prästen Antje Bernhardts föreläsning om sitt och andra östtyskars vardagsliv i DDR innan och när muren föll. Både de ljusa och de mörka sidorna.

Det var SPF som bjudit in Antje Bernhardt till Pingstkyrkan, som var fylld till brädden. Efter hennes knappt timmeslånga föreläsning, som vid några tillfällen bjöd på skratt, var det annars knäpptyst, tills publiken med en lång och rejäl applåd visade sin uppskattning av föredraget.
Antje Bernhardt började med att berätta om hur hon hamnade i Borlänge.
– Gud har humor, därför hamnade jag här.
Hon och maken arbetade båda inom Västerås stift och då ingår besök till stiftsgården i Rättvik då och då.
– Varje gång vi passerade Borlänge sa jag ”Här vill jag aldrig bo”, men så blev det, och jag trivs, säger hon och ler.

Maken är organist, det var även Antje till en början innan hon läste till präst. Paret har fyra barn, tre utflugna och en hemmavarande yngre förmåga, ingen går i föräldrarnas fotspår.
Redan som ung sökte sig Antje till kyrkan och som organist kan hon briljera med att ha spelat på samma orgel som Händel, en orgel näst intill i original från 1635.
– Tangenterna var alldeles urgröpta, informerar hon stolt.
Hennes mamma var ekonomichef för skolbespisningen i uppväxtstaden Hallen. Hennes pappa var ingenjör på ett stort kemiföretag.
– Där hände det lite saker i det fördolda. Den första datorn utvecklades där, den var stor som ett helt rum. De hade lyckats köra ut en bild av Musse Pigg, den fick jag.

Redan som ung sökte sig prästen Antje Bernhardt till kyrkan och som kantor kan hon briljera med att ha spelat på samma orgel som Händel, en orgel näst intill i original från 1635.

Livet bakom järnridån var mycket likt livet i Sverige vid samma tidpunkt, menar Antje.
Hon vill berätta verklighetens vardagsliv i DDR. Något hon inte tycker att hon läst om i några av de böcker som utger sig för att berätta DDR:s historia.
– De är ofta berättade ur ett västtyskt perspektiv, det är därför jag berättar min historia.
Järnridån gick genom landet och även genom hennes familj. Första gången hon såg gränsen var hon 13 år.
– Det var surrealistiskt. Vi hade gått i skogen och så vid ett ställe pekade mamma på en dunge och sa ”där är gränsen, den får du inte kliv över”. Men vad gör ett barn när man säger så, jo den kliver över. Det gjorde jag och plötsligt stod en vakt med gevär där. Han sa inget men pekade med geväret att jag skulle hoppa tillbaka. Det var mitt första möte med gränsen.

Under hela föreläsningen varvar hon vardagslivet med större händelser som hörts i väst.
Här kommer maten och vardagen in.
– Vi hade det vi behövde. Även frukt och kött, som jag brukar få frågor om. Mycket var självförsörjning, hade man ingen trädgård hade man en kolonilott.
Livsmedel saknades inte, som det ofta beskrivs i bilden av DDR.
– I stort sett var det vanliga dagliga livet som det var här i Sverige på 70- och tidigt 80-tal, tror jag.
Samtidigt var det en diktatur, det får man inte glömma, lägger hon till.
Det som fanns däremot var en stor solidaritet med varandra. Man låste inte dörren eller bilen. I skolan hade man faddersystem för att stötta de studiesvaga eleverna. Alla hade lager med saker hemma som kunde användas vid byteshandel.

Hade hennes pappa bildäck som grannen behövde, kunde dessa bytas mot ett badkar, och så vidare. Hon kallar det ett värdesystem, bra saker i vardagslivet.
Ett mål var givetvis att få fogliga medborgare.
Medel som användes för att räta in medborgarna i ledet var övervakningen, en smygande ideologi som gav upphov till obehagliga osmakliga saker som hände.
Hon berättar om olika händelser som drabbade familjen indirekt, som till exempel när hennes mormor och morfar flyttade som pensionärer till Västtyskland och hennes mamma inte fick åka dit när fadern blev allvarligt sjuk.

Efter murens fall kunde familjen läsa i Stasipapper att det var Antjes mammas närmaste chef som hade skrivit att hon var opålitlig och inte skulle få åka. Detta var säkerligen hämnd och användande av makt av chefen för att Antjes då skilda mor hade avvisat närmande från just den personen. (Stasi var den östtyska säkerhetspolisen)
Flera liknande berättelser från Antje visar på det angivarsystem som härskade.
– En sak som jag har med mig är att viktiga samtal ska föras utomhus, aldrig i en byggnad.

När Antje skulle ringa hördes ett klick i luren. Det var vardag, och hon berättar att när hon ringde till sina kompisar sa hon till och med ”Hej Stasi nu ska jag prata med mina kompisar som jag ska till, vill ni komma också?”. Det visste inte hennes mamma, och det var nog tur, låter Antje åhörarna förstå.
– I femman blev jag inkallad till rektorn som sa att mina föräldrar hade begärt utresetillstånd, det visste jag inget om, och det var tur, för hade jag sagt att jag visste det hade det blivit problem.
Föräldrarna hade inte sökt utresetillstånd, men det var en test från staten.
– Överheten höll man sig från, staten var min fiende, aldrig min vän.
Staten var ingen hon räknade med skulle hjälpa henne om så behövdes.

I landet fanns ett motstånd och missnöje, men det var hemligt och farligt.
Men Antje var för ung och deltog inte i de kretsarna.
De som kom i onåd hos överheten kom i kontakt med Stasi och då blev Stasi väldigt påtagliga.
– Men de flesta medborgare kom aldrig i kontakt med dem, de levde sina vanliga liv.

Har ni hört om Ostalgi, frågar Antje?
Ordet är som nostalgi fast om Östtyskland.
– Det är de som längtar tillbaka till Östtyskland. De som aldrig genomskådade systemet och bara ser det som var bra. Det är det farligaste som finns, säger hon med skärpa.
– Det är också därför jag står här och berättar nu. Berättelsen om återföreningen är en västtysk berättelse. I dag måste den östtyska berättelsen komma fram.
Den 9 november 1989 föll muren, då var Antje 17 år och läste på gymnasiet i Berlin. Hon och vännerna var på danskurs när en kille stormade in och sa att gränsen var öppen. Ingen trodde grabben, men gänget klämde in sig i ett litet tv-rum och såg presskonferensen. Några rusade till gränsen. Gränspostvakterna var inte varskodda om det omedelbara öppnandet.
– 1 000 personer kom till gränsen, att inget skott sköts då är ett under, säger Antje.

Antje som var trött gick hem och sov. Hon gick dit på morgonen i stället för att få sitt visum stämplat. De tre som utförde detta gav snart upp och kastade upp stämplarna i luften och sa ”Nu skiter jag i det här”.
– Så vi kom till Västberlin. Det var folkfest och folk frågade om vi var från öst och kramade oss. Det var glädjen och spänningen. Det kommer jag alltid att bära med mig.
Antje avslutar med en uppmaning: Oavsett statskick måste det vara människan som står i centrum. Och så måste vi ge barnen hopp om en framtid.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS