Just nu funderar jag på vad som är normalt. Eftersom jag nyss skrev en artikel om ett medelålders par som varit ihop sen gymnasiet. Är det normalt? I somliga miljöer, där äktenskap arrangeras, vore min fråga obegriplig och därför onormal. För där är det normalt.
Samtidigt anses det ändå, i någon mån, kulturellt eftersträvansvärt även i vår (svenska/nordiska/västerländska) miljö att hålla ihop livet ut, men är på samma gång inte helt vanligt längre. Är det då normalt eller onormalt?
En kvinna med viss kyrklig anknytning sa till mig ”Man skiljer sig inte. Det är det andra som gör”, när hon berättade om sitt liv före sin skilsmässa.
En kvinna från Irak, som jag dejtade en kort tid, förklarade för mig att när man var ihop skulle man inte fika eller ens bli sedd med någon annan av motsatt kön på stan (familjen undantagen). Jag frågade ”Varför inte?”. Hon svarade ”Varför ska du det?”
Ibland blir det väldigt tydligt vad som är normalt och onormalt. Och fullkomligt obegripligt på samma gång.
Och solen har sin gång, fast den står stilla. Vi rör oss på en rörlig jord och inne i våra tankar. Det tycker jag är normalt att fundera på. Vad som är normalt och eftersträvansvärt… för dig.
