ANNONS

– Konsekvensen av min starka lust att berätta kan vara att jag upplevs som överdrivet öppen och rätt fram på ett sätt som kan såra, säger Leif Lindström
Foto: Thomaz Andersson

Lindström i lugnet efter stormen

BORLÄNGE. Leif Lindström kunde inte se sig själv som en vattenkammad politiker. Därför vägrade han att avge ett löfte om att avstå att kandidera för Vänstern.

Kommunalrådet Leif Lindström har upplevt en turbulent höst. Sammankallandet av ett möte där de sexuella trakasserier som Lars Ohlys anklagats för – och erkänt – skulle diskuteras uppfattades som om Lindström försökt försvara sin förre partiledares övergrepp möttes av en tilltagande politisk motvind.
Motvinden uppnådde kulingstyrka då partikamrater i länet – huvudsakligen anonymt – beskrev honom som en maktfullkomlig despot.
– Värst var den e-post, utan möjlighet att svara på, som sändes ut till alla partikamrater i Dalarna. För mig kändes det som om jag dömdes ohörd.

Lindström känner inte igen sig i den bild av en person med skev kvinnosyn som han upplever ha målats upp.
– Det pratet fick mig att tänka på hur präglad jag är av morsan. Hon födde, fostrade och klädde tre ungar själv och fick också indirekt ta ekonomiskt ta ansvar för två halvsyskon till mig. Påståenden om att jag inte respekterar kvinnors lika värde gör mig ursinnig.

Beskrivningen av en man som kan framstå som en person som gillar att ta plats och verbalt köra över folk har han lättare att acceptera.
– Ibland kommer jag på mig att vara klumpkäftad och skäms lite för det. Konsekvensen av min starka lust att berätta kan vara att jag upplevas som överdrivet öppen och rättfram på ett sätt som kan såra.

Leif Lindströms beskrivning av sin livsresa skulle med fördel kunna användas för att beskriva nyttan arbetarrörelsens folkbildande insats.
Han följde i sin fars, Oves, fotspår och tog som 17-åring jobb på järnvägen. Godsmagasinet på bangården i Borlänge blev första arbetsplatsen.
– I bokhyllan hemma fanns bara en bok, “En miljon för en klackspark”, av Nacka Skoglund.

Karriären hos Statens Järnvägar gick som på räls. 1979 blev han som 21-åring landets yngste lokförare.
– Efter några års brottande med funderingar kring min framtid sökte jag och fick tjänstledigt för att studera på folkhögskolan i Brunnsvik. Där öppnades en ny värld för mig, det kändes som jag fick “kulturdialys”, i min kropp kändes det som de som fått en religiös brukar beskriva den.

Där väcktes också intresset för musik. Då, i slutet av 1970-talet, hade politiken en central roll i musiken. John Holm, speciellt albumet Sordin, blev då och är fortfarande en favorit.
– Mitt politiska intresse väcktes av sådant som jag läste på baksidan av skivomslagen. För mig var det progg som gällde.

Där och då började hans engagemang i Vänsterpartiet. Leif Lindström har som kommunalråd varit med och styrt Borlänge under två mandatperioder. Första gången under ett år, 2007-2008, och den här gången från 2014 fram till höstens val.

Lindström anser att majoriteten under mandatperioden skapats balans i kommunens plånbok.
– Jag upplever att det finns två Borlänge, ett vackert, väl fungerande och ett annat i problemområden som Bullermyren, Tjärna Ängar och Jakobsgårdarna. Där finns en stor utmaning att ta sig an framtiden.

Leif Lindström, snart 60 år, sätter punkt för sin gärning som yrkespolitiker i höst. SJ, där han varit anställd i 43 år, är ett alternativ.
– Jag har varit borta ett tag och behöver nog friska upp mina tågkunskaper, men det skulle gå. Uppriktigt sagt så känner jag ingen längtan tillbaka. Jag har kört mina tåg.

Framtidsplanerna är ännu inte utstakade. Möjligen väljer han att bli pensionär.
– Ekonomin väger tungt, om jag har råd att gå i pension vid 61 år så blir det nog så.
Sysslolöshet är inte ett alternativ. Skrivande i nästan alla former är ett intresse som stadigt vuxit. Just nu är han i färd med att färdigställa manus till teaterföreställningen Salongen som ska ha premiär i höst.

Två tunga i åtminstone i teorin omaka personer med ett förflutet i Borlänge har lånat ut sina namn till karaktärer i föreställningen – Göran Greider och Rolf Zetterlund.
Handlingen utspelas i en frisörsalong och i en fotoateljé, avslöjar han och skvallrar vidare.
– Greider går inte till frisören…

Leif Lindström har inga planer på att sluta med politik då han anser delaktighet är varje medborgares skyldighet i en demokrati. Han säger sig fortfarande vara anhängare av det parti som övervägde att utesluta honom.

– Min politiska identitet påminner en hel del om det som socialdemokraterna stod för 1973. Gråsosse eller betongsosse sa man då, skrattar Lindström.

Publicerad i Annonsbladet vecka 9 2018

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS