ANNONS

“Jag tycker att det finns något fint i det där, att man har kvar varandra genom livet”, berättar den i Bojsen boende Lina Dersten om unga års vänskapsband som visat sig vara ytterst långlivade.
Foto: Sonny Jonasson

Lina representerar Bojsen: “Har bott här hela mitt liv”

FALUN. 36 år. 4 lägenheter. 1 stadsdel. Möt Lina Dersten – på mammas gata. – Här lärde jag redan som barn känna vänner för livet, säger Lina som sedan 1984 förblivit Bojsenburg trogen.

“One love”, heter det i hiphopscenen.
Det heter likadant i Hillersboda, Hinsnoret och Hosjö.
Och i Bojsenburg.
De stora trähusens täta placering är ett för Falun traditionsstarkt kluster av liv i alla led och alla åldrar.
Beläget i centralortens norra näste utgör det pikant titulerade Bojsenburg hem för flera tusen 023-medborgare.
Lina Dersten är en av dem. Hon tillhör sannolikt också skaran av individer med allra starkast band till bostadsområdet vars första spadtag togs 1972 och färdigställdes 1977.
– En känsla som präglar mycket av livet här är bra sammanhållning, framhåller Lina.

Och bläddrar en bra bit bakåt i det imaginära fotoalbum som omfamnar ett omfattande tidsspann från 1984 till 2021.
De för området utmärkande gårdarna, placerade i tre- och fyrklövrar om man så vill, tillhör alla en vändplan numrerad 1-7.
Sex av dessa vändplaner kilar stadigt med Jungfruvägen, medan Seminariegatan får nöja sig med en Bojsendomän.
– Jag har bott här hela mitt liv, och totalt har det blivit fyra olika lägenheter och adresser, förklarar Lina.
Över en kopp härligt halshyvlande java på Linas pittoreska uteplats brakar vi fram längs minnenas voluminöst kantade och ständigt blomstrande allé.

Från hennes nuvarande residens på Seminariegatan 55 levererar hon livsbejakande kapitel från många års lokalhistoria.
– När jag var liten bodde vi grannar med en annan barnfamilj, och vi blev kompisar.
Lina utgör minstingen i en syskonskara om fyra som också innefattar Jimmy, Sarah och Fredrik.
Via vänskapen med de goda grannarna föräras hon vad som nästan är att betrakta som nytillskott på en berikande syskonsida.
– Ja, det var som att få extrabröder.
Storheten i det hela vidimeras också i att närheten bibehållits genom åren.
En stärkande kontinuitet som Lina håller kär.
– Vi har känt varandra sedan dess och bott nära varandra även efter barndomen. Jag tycker att det finns något fint i det där, att man har kvar varandra genom livet, berättar Lina.

I fråga om portuppgångar har resan fram till i dag snitslat tillvaron via hus betecknade 19, 121 och 125. Gällande vändplan landar epokerna på 6, 2 och 1.
Lina reflekterar över den rent geografiska rutt hon tillryggalagt över cirka 3,5 decennier.
I aspekter om riktning och altitud har hon rört sig uppåt i Bojsen.
Vilket emellertid inte skänkt henne överblick i högre grad eller allmän insyn i stadsdelens skrymslen och vrår.
– Nej, snarare tvärtom. Har liksom flyttat från händelsernas själva centrum, känns det som.
– Det är lite lustigt att jag bott här hela mitt liv, men när någon kommer fram och frågar om vägen eller en viss adress så har jag ofta ingen aning om var det ligger, skrattar Lina hjärtligt.
En charmigt busig personlighet färgar fröken Derstens framtoning när hon bjussar generösa redogörelser om många års äventyr och en monumental minnesbok över barnaliv, baluns och berättelser med Bojsen som bas.
Från starten hemma hos syskonen, mamma Lilian och pappa Tapio och vidare mot ungdomens muntra utlevelser och vuxenlivets verklighetsbygge.

Glädje är ett ledord vars innebörd smittar i Lina Derstens sällskap.
Men livet stänker inte sällan också svärta över känslopaletten.
Död, saknad och sjukdom färdas parallellt med mänskligheten, och även i Linas hjärta hittas i dag hemvist för episoder av nämnda natur.
Häri bor förvisso sårbarhet, men framför allt en styrka – som för några år sedan besegrade cancer.
En hård kamp som av Linas välvässade penna nu också äger formen av ett känslostarkt bokmanus.
Prövningar som fostras till positiv form i förtrolighet mellan syskon och vänner.

Det Derstenska helhetsperspektivet är stöpt i ljusa toner.
– I dag har de allra flesta ur det gamla gänget flyttat härifrån, det är bara jag och någon till som bor kvar, säger Lina.
Och fortsätter:
– Men mina främsta minnen av Bojsenburg är känslan av stor och bra sammanhållning, det tycker jag alltid har funnits här i gårdarna.
Hon minns ystra sommarkvällar, där de vuxna har grillfest på innergården och barnen stojar i omgivningarna.
Till vardags utgör under Linas ungdomsår familjens lägenhet bitvis något av en samlingsplats.
– Ja, som jag minns det är vår lägenhet den här perioden ett slags sambandscentral, vi hade ofta kompisar hemma och det var bra stämning där.
– Alla var liksom välkomna, betonar Lina i ett allt förklarande, vänligt stämt röstregister.

Hon bjuder Annonsbladets utsände en rundtur i grannskapet liknande de promenader hon och brodern Jimmy med jämna mellanrum företar sig.
– Det är som att vandra live i sina egna minnen. “Där bodde du då”, “Där gjorde jag det”, “Här brukade den och den leka”. Det är mysigt att gå igenom Bojsenburg, konstaterar en 36-årig kvinna med gott om kärlek till asfalten, gruset och gräset under Converse-sulorna.
Hon berättar om svunna tiders lokala surkart “arga gubben”, om att leka burken med kompisar och snabba cykelturer längs snäva cykelbanor.
Hon visar de för området förr så framträdande “Lilla dammen” och “Stora dammen”, där fångst av grodyngel tillhör barndomens upptåg.
– Minns att vi lade ned smågrodor i brevinkastet där min mammas kompis bodde. Det framstod som väldigt roligt då, men det är oklart om hon tyckte det var lika kul att ha grodor i hela lägenheten, fnissar Lina och skakar lätt på huvudet åt unga dagars förehavanden.

Blir du kvar i Bojsen för evigt?
– Nja, det är nog inte helt säkert att jag blir det, funderar Lina.
Hon utvecklar:
– De har påbörjat en stor renovering i husen här, och när det blir dags för min lya så kommer jag en tid bo i vad som kallas för evakueringslägenhet.
– Det här har aktualiserat en känsla jag tidigare haft. Att jag skulle vilja ha en snäppet större lägenhet, snäppet närmare centrum. Så vi får se hur det blir framöver.

Men oavsett vad som sker – en gång Bojsen, alltid Bojsen?
– Ja, så är det givetvis. Det här är en viktig plats för mig efter alla dessa år.
– Tyckte ju för övrigt att det kändes lite märkligt redan att flytta från Jungfruvägen till Seminariegatan. Och det är inom Bojsenburg. Du kan ju tänka dig hur det blir om jag ska byta stadsdel, skrattar Lina Dersten.

Att åka på vägbommen är en klassiker i barndomens Bojsen, berättar en skrattande Lina Dersten. 30 år senare finns bommarna kvar men utgör inte längre åkattraktion för samma generation. Foto: Sonny Jonasson

 

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS