Laddat möte med gråben

Vi har haft vargar på tomten. Hustrun och hunden är mina högst trovärdiga vittnen.

Den tvåbenta av dem har vid ett tillfälle gjort sin observation på bara några få meters avstånd. Någon skaderisk fanns inte, glaset i vardagsrummets fönster skiljde dem åt.

Ögonvittnets reaktion var för mig en smula oväntat. Skräckblandad förtjusning är den bästa beskrivning som kan ges av hustruns vittnesmål efter vargmötet.

Hundens, en rottweiler, reaktion när varg vädrades är oförglömlig. Det såg ut som hans kropp mitt i steget frusit till is. 55 kilo hund vägrade ta ett steg i den riktning matte valt. Förfäders (och mödrars) genetiska arv är den enda förklaring jag kan finna till att en utlokaliserad stadshunds inbyggda respekt till en djurart han aldrig tidigare känt vittring av.

Mönstret upprepades ytterligare en gång. Då fanns fler vittnen, ett av dem var min mor – en kvinna vars trovärdighet mitt mod aldrig räckt till för att ifrågasätta.

Hustrun, hunden och jag kom oskadda ur våra möten med vargar. Värre var det för en av våra grannar. Några av deras får blev vargmat.
Min erfarenhet av möten med denna omstridda art omfattar således både plus och minus. Har ännu inte i mitt huvud funnit någon tvärsäker lösning på denna ekvation.

ANNONS

SENASTE LOKALA NYHETER

Begåvade människor väljer generellt bort landsbygden.
Graffitimajoriteten har lovat att lagstifta mot användandet av mobiltelefoner i skolan.
Tusen ålänningar har bestämt sig för att bli axganer. Ordet är en kombination av landets prefix, ax, och den andra halvan är lånad från begreppet vegan.