– Att få göra det här tillsammans är en belöning i sig, säger samstämmiga sambos i soliga sinnelag vid klassiska målgången i Vasaloppet.
De idrottsliga förberedelserna är knappa. I en extremt snöfattig vinter har Nils och Mikaela begått sammantaget 7-8 mils upptakt vid besök till Orsa Grönklitt. Resten sker på tradition, talang och vilja. Nu väntar 3 mil på lagg i Vasaloppet 30.
– Jag har tidigare kört totalt 10 öppna spår och 5 kortvasor, berättar Nils, som också berömmer tävlingsorganisationen.
– De gör ett fantastiskt jobb. Att kunna ha så här fina spår trots den här märkliga vintern, det är starkt.
Mikaelas meriter på fleramilsfronten tilldrar sig tre år sedan, då paret mäktade med sin första gemensamma strapats i Kortvasan.
Ett lopp som mot vissa odds bevisligen gav mersmak, men genomfördes under särskilda omständigheter.
– Jag var gravid i tolfte veckan och påtagligt illamående, minns hon via ett humoristiskt bitterljuvt filter.
– Vi stannade vid varje mat- och vätskekontroll så jag fick trycka i mig lite pannkakor för att lägga locket på det som försökte bubbla upp inne i magen, skrattar Mikaela.
Parets målsättning är i årets lopp att omgående anta förhållandevis hårt tempo, för att lämna den allra största klungan bakom sig. En taktik som i de krispiga, snabba spåren visar sig realistisk.
Nils och Mikaela, båda på skidor vars undersida förärats stighudar för förmodat bästa relation med snön, lämnar den jättelika startfållan 10:15:10.
Intervalltiderna visar att man mycket riktigt åker som snabbast under loppets första etapp, och det går även fort kring kontrollplats Mora Förvarning. För tre år sedan bokfördes man för en tid på cirka tre timmar. Nu hoppas man kapa denna med en halvtimme då dottern Iris gått från “fripassagerare” till härliga tiders härförare.
Mamma och pappa förvandlar mycket riktigt ambition till verklighet och korsar med lyckliga leenden mållinjen i Mora klockan 12:47:28.
– Det är en suverän upplevelse att åka skidor tillsammans en dag som den här, enas Nils och Mikaela i andetag som imponerande snabbt återgår till någon form av vilopuls.
Nils utvecklar för känslan som infinner sig ute i dalaskogarna.
– Man vet att många åkt här före en själv, hur bygden verkligen blommar upp under Vasaloppet och hur vackert det är att åka bland fäbodar och i den speciella stämning som råder.
Nils tillägnade i fjol området sitt innersta kraftförråd, då han valde att begå den milt sagt krävande Vasatrippeln. Tre Vasalopp under ett år – på skidor, cykel samt med löpardojor på tassarna. Just löpningen utgjorde ett smått diaboliskt utropstecken.
– Det är nog gränsfall om jag borde fullföljt det där, men man har ju en tävlingsdjävul i sig, konstaterar han och befinner sig ånyo på upploppet av denna megamara.
Där hjärnan mer eller mindre gör sig redo att flyta ut ur sitt svettmarinerade tempel.
– För att hålla skallen i gång började jag nynna vaggvisor. De sista 7-8 kilometerna kämpade jag mig fram till tonerna av “En elefant balanserade, på en liten, liten spindeltråååd…”, skrattar Nils Danmo.
Under årets Vasaloppsvecka utmärker sig därtill Mikaela i prestation, när hon förutom Vasaloppet 30 även fullföljer en stafett i samspel med kollegor på Räddningstjänsten Dala Mitt.
Hon och Nils gläds åt ett värdefullt skidäventyr på samma gång som dessa två timmar, trettiotvå minuter och sjutton sekunder är resultatet av något mycket större. En djupare koppling mellan då och nu, där familjen är central.
– Min pappa åkte mycket skidor, och jag följer honom i skidspåret. Det känns fint att kunna göra, berättar Nils.
Intresset har också gått i arv hos lilla Iris.
– Ja, hon tycker det är roligt. Det där är nästa lilla Johaug, skrattar Mikaela.
Och ger Nils en solstänkt kyss i triumfens tecken.
I skuggan av högresta budskapet “I fäders spår – för framtids segrar”.
Som just i dag – och kanske alltid – handlar om så mycket mer än blott skidåkning.
