ANNONS

Kent Sjögren och Gunnar Asplund minns när de som 13-åringar var springpojkar vid bygget av ABB höghuset.
Foto: Veronica Rigtorp

Kent och Gunnar minns ABB-bygget

LUDVIKA. Kent Sjögren och Gunnar Asplund minns när de som 13-åringar var springpojkar vid bygget av ABB höghuset i slutet av 1940-talet.

Gunnar Asplund visar unika bilder av området före bygget och av byggarna, bilder han fått av verkmästare Gustav Falk.
– De grävde en stor grop för bygget av flera våningar under jord. Schaktmassorna kördes med 30 häst och vagnar med stålhjul, berättar Gunnar Asplund.
Han visar området nedanför ABB där massorna tippades, idag en stor parkering.

Kent Sjögren håller upp ena handen och pekar på stället där lillfingret ska sitta. Minns du det här, säger han till Gunnar som snabbt inspekterar frånvaron av lillfingret och säger ja.
– Jag gick till Gunnar och höll upp handen och sa titta vad jag gjort och frågade var sjukstugan låg. Ingenjör Berggren sa att nej, du ska till lasarettet. På vägen dit satt jag och pillade på det lösa lillfingret tills det ramlade av och la det i min ficka.

På lasarettet undrade de vad han skulle med fingret till och Kent sa att han skulle spara det. Men när Kent vaknade upp var det bort.
Kent Sjögren verkar vara en riktig hårding. Och med tanke på hans äventyrliga liv så får man nog konstatera att han nog varit det hela livet.

Gunnar Asplund och Kent Sjögren var med och byggde ASEA skrapan i slutet på 40-talet. De är några av de få som är i livet idag. Höghuset, Nya kontoret eller Skyskrapan som det också kallas, kärtbarn har många namn.
– Det jag mest kommer ihåg är att det blev problem med taklagsfesten.

Kent berättar att byggföretagen vid taklagsfesten i normala fall bjuder gubbarna på en extra slant, något som Skåningarna i detta fall “glömde” bort. Som resultat hängdes då en rejält uppstoppad docka upp på bygget, väl synlig. Något som var praxis i sådana fall.
– Nåväl, det hela löstes och om jag minns rätt fick jag tio kronor. Hur mycket gubbarna fick vet jag inte men de var tydligen nöjda.
– Jag köpte en fin kulspetspenna för pengarna, minns Gunnar Asplund.

Taklagsfesten blev sedan en stor och våt tillställning där bland annat Calle Jularbos stod för underhållningen. Det vill säga hans orkestermedlemmar, själv var han för det mesta omringad av folk som ville skåla med honom.

Publicerad i Annonsbladet vecka 04 2019

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS