Även om det bara är fyra-fem mil till Ludvika och Smedjebacken är det sällan man som Borlängebo åker dit.
Jag har en bonusson, Sigge, som bor på Högberget så där har jag varit ett antal gånger. Några besök i Sörvik och i Ulriksberg har det också blivit och för åtskilliga år sedan letade jag och en vän oss fram till Styggens stuga.
Namnet Hörken är bekant för mig sedan barnsben, men jag minns inte att jag varit där. För mig var ”Hörken” min pappas gamla lumparkompis Nils Hörk som var så duktig på att rita karikatyrer.
Några mer ingående upptäcktsfärder har jag aldrig gjort i Västerbergslagen. Skam till sägandes har jag mest åkt igenom Ludvika på väg någon annanstans. Till Smedjebacken har besöken tyvärr varit ännu färre.
Men nu sedan några månader är jag en del av Annonsbladet i Ludvika och Smedjebacken och får åka runt på alla vägar mellan Nyhammar och Söderbärke i jakt på stora och små nyheter. Och det är fantastiskt roligt att upptäcka vad trakten har att erbjuda.
Det finns så vackra byar, så många framgångsrika företag och så många driftiga och entusiastiska människor inom olika områden. För varje vecka får jag nya kontakter, lär mig hitta från plats till plats, får höra intressanta historier och upptäcker företeelser jag inte hade en aning om att existerade.
Bara en sådan sak som att jag nu klarar av att åka genom centrala Smedjebacken utan att tappa bort mig (!) eller att jag har förstått hur stenhårt Ludvikaborna håller på högerregeln – åtminstone på Fredsgatan – är små steg på min väg till att lära känna Västerbergslagen.
Och det är bara början. Förhoppningsvis får jag fortsätta att lära mig mer om vad som döljer sig bakom namn som Malingsbo, Dröverka och Samarkand.
Förmodligen kommer jag också att blanda ihop vissa saker och uttala orter eller namn fel. Nu har jag i alla fall hunnit lära mig att man inte uttalar Väsman med långt -ä utan mer som ”Vässman” och att Lernbo inte uttalas ”Lärnbo” – som utsocknes gärna vill – utan att en äkta Smedjebacksbo säger ”Lenbo”.
Nu firar vi att Annonsbladet funnits i tio år i Ludvika och Smedjebacken. Kanske får jag också vara med vid nästa jubileum, förhoppningsvis lite klokare.
Fortfarande har jag massor att upptäcka, lära mig och berätta för er läsare. Jag hoppas att vi kan hjälpas åt med det.
