Johanna sparkar in dörren till ångestens slutna rum

Johanna Lindblå växte upp med en alkoholiserad pappa. Hennes resa har inspirerat till att hjälpa andra barn och unga. "Om jag kan göra minsta lilla så är det en självklarhet", understryker hon.
Foto: Sonny Jonasson
När något i bröstet värker och vill ut. För barn vars oro inte tycks få ett slut. Det öppna samtalet som moteld.

Johanna Lindblå riktar en stenhård spark mot dörrar till slutna rum där barns ohälsa molar likt en klump i samhällets mage.
– Jag vill inge hopp och kraft till andra och uppmana vuxna att orka bry sig extra mycket, att gång på gång orka fråga barn och unga “hur mår du?”, betonar en ung kvinna som vänt svek och svärta till styrka och mognad.

Psykologisk och känslomässig problematik hos barn och unga visar sig vara ständigt svidande aktuellt.
En glödhet febertermometer i truten på samhället.
Som vittnar om en för många tuff väg från barndomens startfålla vidare mot vuxensfär.
Hindren är inte sällan många. Och kan komma från alla möjliga håll och kanter.
– Att jag växte upp med en alkoholiserad pappa har format mig, men jag har vänt det mesta till något positivt.

Johanna Lindblås ord landar med lika delar hopp och olust. Hopp med klangbotten i det liv hon i dag kan andas in.
Olust i det hon så länge försökte andas ut.
– I dag bär jag inte längre runt på en konstant ilska, likväl som att jag heller inte glömt det förflutna och kan springa runt och vara odelat positiv jämt.
– Jag har nått en acceptans och kunnat gå vidare i mitt liv. Men jag kan ibland känna en besvikelse å den lilla Johannas vägnar, formulerar den 27-åriga Lindblå och tillägnar ömt omslutna ord en liten tös i 90-talets Bjursås.

Hennes självupplevda sjok av psykisk ohälsa är företrädesvis rotade i en ofta närvarande osäkerhet och otrygghet som medföljde pappans episoder med flaskan.
– Som barn saknar man referenser till vuxenvärlden, så man tror att det i ens direkta närhet är det så kallade normala.
– Innerst inne visste jag att något var annorlunda hos oss. Som liten och ung hade jag alla känselspröt ute och drabbades tydligare av allt omkring mig. Vilket tar enormt mycket energi i anspråk, minns hon.

Att under uppväxten bitvis leva parallellt med ett odefinierbart vakuum av beredskap har medfört vad Johanna tecknar som såväl konstruktivt som negativt laddat inkännande.
Inför nya upplevelser har hon sällan eller aldrig något skyddande filter eller sorteringsprocess som sållar bland intrycken.
Allt landar någonstans.
– Alla mina erfarenheter kopplade till den jag var och den jag är har skänkt stor medkänsla för barn och unga med problematik i sina liv.
– Och då barn ofta inte själva vet att det som händer dem är fel, syns det kanske inte utåt utan göms bakom en fin fasad. Barn kan vara så oskyddade inför vuxenvärlden.

Därtill färdas familjefördärv för många nära en direkt hjärtskärande konsekvens av ansvar och ett slags turbulent kärlek.
– Barn känner ofta en lojalitet mot sina föräldrar. I stort sett ingen vill ju hänga ut mamma eller pappa, även om man mår väldigt dåligt hemma. Men blod är inte alltid tjockare än vatten. Våga kliva ur ångesten, våga ta emot hjälp, betonar hon.
Här riktar Johanna ett i allt väsentligt värmande strålkastarsken mot Dialogen. En välmenande och konkret handlingskraftig instans kopplad till Falu kommuns socialtjänst.
– De har varit viktiga för mig, och de gör ett fantastiskt arbete, understryker hon.

Vecka nummer 7 utgör “Uppmärksamhetsveckan”. Här sätts under rubriken “Du spelar roll – du är inte ensam” fokus på barn och ungas mående.
Johanna har tidigare frontat flertalet föreläsningar för skolungdomar, och så även i år.
– Har i veckan talat inför många av Faluns åttondeklassare. Just tonåren kan vara extra laddade. Det händer så mycket omkring en, känslorna slår i taket och den egna kroppen förändras, redogör hon.
– Det saknas dock ofta tydliga signaler på att något är galet. Tio gånger i rad svarar de “jadå, jag mår bra”, men den elfte blir svaret kanske ett annat. Därför vill jag uppmana vuxna att orka bry sig extra mycket, att gång på gång orka fråga det här otroligt viktiga “hur mår du?”.

Att vädra sin själ inför hundratals åskådare tar på krafterna – men ger tiofalt tillbaka, framhåller Johanna som efter många år i Borlänge i dag poststämplar i Hedemora.
Livet nu är ett annat än då. Med sig på resan har hon sin Martin samt obrytbara band till mamma och storasyster.
– Jag brinner för det här och för personalen på Dialogen. Om jag kan göra minsta lilla för att hjälpa någon som har det tungt så är det en självklarhet.

Hon resumerar hjärtat i en nu veckolång insats som helst bör pågå också övriga 51 veckor.
Varje år.
– Hur ska vi förändra det här permanent, på riktigt? Min innerliga vilja är att några nu finner vägar och kraft i sin vardag.
– Önskar att jag kunde ta mitt lilla trollspö och uträtta omedelbara mirakel. Men förhoppningsvis kan vi, tillsammans, rädda åtminstone ett liv i taget.
Säger Johanna Lindblå och vilar blicken på en för dagen ljust blå horisont.

ANNONS

SENASTE LOKALA NYHETER

Pia Olofssons tagning av vispop bär tilltalet Orsakan. Nu släpper hon ny singel på Kvinnodagen den 8 mars.
Borlänge kommun redovisar ett starkt resultat för 2020. Det trots stora omställningar och ekonomisk osäkerhet på grund av covid-19.
Femton medarbetare inom kommunens vård och omsorg går just nu en utbildning för att bli lokala språkombud på sina arbetsplatser.