Det var en fredag kväll och familjen satt tillsammans i soffan när Sandra märkte att det var någonting med Jarmo. Det verkade som att han fått nackspärr men han sa själv att det kändes mer i skallen än i nacken.
När de lagt barnen gick Sandra på kvällspromenad med hunden eftersom Jarmo kände sig trött. När hon kom hem halvlåg Jarmo i soffan. Hon märkte genast att det var någonting annorlunda med honom.
– Vi var visserligen väldigt trötta under den här perioden. Alva var sex månader gammal och Hilma skulle fylla tre. Alva var ofta vaken på nätterna och Hilma vaknade jättetidigt på morgonen. Så vi hade sömnbrist, berättar Sandra som ändå snabbt anade att det här inte bara handlade om för få sovtimmar.
– Jag hade jobbat som personlig assistent och hade mött andra med stroke. Och jag visste att det fanns i min mans släkt.
Sandra gjorde därför ett så kallat AKUT-test på Jarmo, där A står för ansikte, K för kropp, U för uttal och T för tid.
Tid i betydelsen att det var bråttom, om Sandras farhågor var sanna.
– Jag bad honom att le. Det kunde han. Sen frågade jag om han ville ha chips. Han sluddrade obegripligt till svar. Jag bad honom stå på ett ben. Han snubblade direkt. Han hade ingen balans.
Sandra visste att om han misslyckades med bara en av de här testerna så skulle man ringa 112. Men det ville inte Jarmo.
– Han vägrade och blev ganska aggressiv. Han skrek och sa att jag hade hittat på. ”Vill du bli av med mig nu?” frågade han. Jag fick förhandla. ”Om inte jag får ringa 112 så får du ringa 1177”, sa jag.
Det gjorde Jarmo och övertygades om att åka till akuten.
Väl på akuten kom bekräftelsen. Han hade fått en stroke, men klarade sig från hjärnblödning. Det var en chock eftersom Jarmo hade sunda vanor. Han åt nyttigt och varken rökte eller snusade och var mycket sparsam med alkohol.
Dessutom var Jarmo inte mer än 42 år, men det var inte så han kände sig under de gruvligt långa dagarna och nätterna han måste tillbringa på Avesta lasarett
– Det var mest palliativ vård på den avdelningen han var. Människor intill honom låg för döden och hade ångest. Han blev gammal när han låg där. Han sa att han kände sig som 80 år, berättar Sandra.
Det skulle inte bli lättare när Jarmo kom hem. Han ville jobba, men kunde inte. Hjärnan orkade helt enkelt inte. Frustrerad var han tvungen att vila extremt mycket också när han var hemma. Sandra fick lov att ta hand om allt inklusive Alva och Hilma.
– Första månaden fick han mycket skuldkänslor för att jag gjorde allt. Jag blev själv ganska kall, lite som en robot, för att orka med. Vid ett tillfälle blev jag arg när han ville hjälpa till. Det blev en relationskris. Han sa att det inte kändes som att jag älskade honom. Jag svarade att jag inte älskade någon just då.
Men det skulle bli bättre, för Jarmo är en som vill prata och reda ut förklarar Sandra.
– Han är bra på det där och jag tror att det är det som är styrkan. Vi har ju varit tillsammans sen 2002 och sen i samband med att han fick stroke så insåg vi ändå till sist hur mycket vi har att glädjas åt tillsammans.
Det har snart gått fyra år sen Jarmo drabbades av stroke. Han har fått lära sig att han har medfött höga kolesterolvärden och då hjälper det inte fullt ut att vara sund och relativt ung. Han får lov att äta medicin och vara lite försiktig för att få leva ett så normalt liv som möjligt med familjen.
En vinterdag i januari 2021 är han på tomten utanför huset i Hedemora och leker obehindrat med sina döttrar i snön. Till synes mycket närvarande. Sandra berättar att barnen är väl medvetna om det som har hänt och vad det betyder.
– Vi har varit väldigt öppna med våra barn och de förstår mer nu. De kan ta ens hand när vi är ute och går och säga ”Jag älskar dig mamma och pappa. Jag är så glad att vi är en familj”.
