ANNONS

Det är fyra månader sedan Borlängetjejen Sandra Forsman fick delar av kroppen påtagligt sargade efter olycksalig direktkontakt med glödhett stål på sin arbetsplats SSAB. Vägen tillbaka är och har varit påfrestande. “Men jag har fått med mig något bra ur det här också. Jag har ett liv och det vill jag leva här och nu”, fastslår hon.
Foto: Sonny Jonasson

“Jag kände att nu går det åt helvete”

BORLÄNGE. Den 14 december vänder Borlänge blicken mot himlens haloeffekter. Sandra Forsman stegen mot ännu ett skift i SSAB:s varmvalsverk. Kort senare hamnar hon i närkamp med skärselden.

Det är fredag. Sandra Forsman utför ett arbetsmoment hon känner till tusenfalt.
Platsen är bandverket och närmare bestämt förparet. Det är rutin för en rutinerad medarbetare vid varmvalsverket på SSAB.
Men marginalerna vill annat, och i dag är olyckan framme.
– Vi hanterar stålbitar som ibland är 10-11 meter långa och som kallas “ämnen”, förklarar Sandra.
Med hjälp av ett avlångt stålverktyg och en bricka ska hon märka långsidan av ett rykande hett sådant.
– Detta är då 1 200 grader varmt. När jag ska märka, eller skjuta som vi säger, börjar jag titta på brickan och vänder på den.

Goda avsikter att göra ett bra jobb innebär ett aldrig så kort ögonblick som leder till katastrof. Den vansinnigt heta stålskapelsen stjäl fokus från det som vilar strax under den – en annan, likaledes glödhet, stålformation.
Sandra snubblar till och landar med gumpen först mot det 700 grader heta stålet.
– Jag kände direkt att nu går det åt helvete. Det tar en hundradels sekund, men man upplever det som att vara helt förlamad och förlorad i det som händer.

Här vidtar något som kan ha räddat Sandra Forsmans liv. Ett djupare förankrat medvetande, en instinkt.
– Jag lyckas ta spjärn med märkverktyget och därav få kraft och fart nog att rulla åt sidan. Märkligt nog kommer jag ihåg att korsa armarna för att försöka minimera skadorna.
Som olustig referens hittas en skräck rotad sedan barnsben.
– Jag har alltid varit rädd för att brinna inne.
– Hör även mig själv säga “Sandra, inte ryggen”, vilket jag har svårt att förklara. Jag miste min pappa för några år sedan, och tror att det på något fint sätt kan vara kopplat till honom.

Fri från stålets omedelbara närhet kommer hon upp på fötter. Paniken är total.
– Arbetskläderna ryker, jag skriker på hjälp och känner dödsångest, berättar Sandra och befinner sig i tanken åter på verkstadsgolvet som blev plats för en mardröm i vaket tillstånd.
Hon tar sig av egen kraft tillbaka till sin maskinhytt, sliter av de kokheta kläderna och ropar på hjälp över kommunikationsradion.
– Det här är ett ensamt arbete, men när jag efter en stund fick svar av kollegorna gick det hela blixtsnabbt.

Sandra spolas med kallvatten och snart infinner sig också SSAB:s interna larmtjänst.
Därpå ambulansfärd i ilfart till Falu lasarett. Sandras familj anländer.
Hon får kraftigt smärtstillande vilket hjälper mot brännande plåga men även orsakar förvirring.
– Jag hade ju jordens hallucinationer, där jag befann mig inuti ett rymdskepp.
– “Här har jag varit förr”, tänkte jag. Och man kan ju undra vad det betyder, skrattar

Sandra Forsman som trots den otäcka olyckan förmår se en komisk glimt i det hela.
Efter fyra påföljande dagar vid Brännskadecentrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala återvänder hon till hemmaplan och mängder av läkarundersökningar och rehabiliteringsmoment.
– Jag har läkt väldigt snabbt och läkarna har förvånats över vilket bra läkkött jag tydligen har, säger Sandra.
– Men i början var det jättesvårt att sova, alla brännskador vätskar och man är otroligt orörlig.

Den första konvalescenstiden deklarerade därtill jul- och nyår.
En god vän blev socialt räddande ängel.
– Hon fixade en säng med hjul samt höj- och sänkbara lägen till mig, så jag ändå kunde vara med och fira nära min familj, vilket jag är henne otroligt tacksam för.
Som en järnlady i dalkullaformat klev hon redan den 1 februari, blott sex veckor efter olyckan, in på jobbet igen. Resan tillbaka har varit tung, och pågår fortfarande.
– Jag har mått väldigt dåligt, uppger Sandra öppenhjärtigt.
– Först kände jag skuld gentemot kollegorna. “Förlåt, vilken dum grej, det måste varit jobbigt för alla andra”.

Men just jobbkamraterna har varit en kraftkälla i hennes väg mot nygamla goda tider. På arbetsplatsen råder också nya rutiner. Ingen utför ovan nämnda syssla själv, viss ombyggnation har skett och nya säkerhetsföreskrifter gäller.
– De har varit fantastiska. Tillsammans med stödet från familj och vänner går det bättre och bättre.
Chosefria samtal med psykolog har också bidragit med positiva krafter i att bearbeta traumat och rädslan efter mötet med hettans inferno. Vardagen skickar dock ilande påminnelser om tillbudet.
– Jag bakade bullar med min dotter, och då blev jag nästan lite knäpp av det här att behöva ta ut plåten.
– Och första gången jag skulle assistera en kollega där olyckan hände, smög jag med små steg när hjärtat plötsligt började rusa och tårarna bara sprutade.

Sedan dess är framstegen stora, och Sandra Forsman hyser genuin kärlek till sin arbetsplats.
Tillvaron fick sig en tuff törn. På vänster arm skymtar en specialtröja som ska dämpa ärrvävnadens tillväxt, och när det vankas sol och bad gäller för lång framtid ytterst korta sessioner och solfaktor 50.
Vänster sida – arm, överkropp, rumpa, fot – är alltjämt tydligt svedda. Den fasansfulla upplevelsen har ärrat henne även på insidan.
– Jag är fortfarande väldigt trött och har känt mig både skamsen och ledsen.
– Men jag har fått med mig något bra ur det här också. En insikt om att inte fastna i sådant som tynger en. Jag har ett liv och det vill jag leva här och nu, säger Sandra Forsman och ler.

Publicerad i Annonsbladet vecka 16 2019.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS