Och jag längtar mer och mer för varje år tills den dagen kommer, då jag vet att det vänder. Kanske är det åldern, jag vet inte.
Men det är nog inte så konstigt att det kan kännas tungt den mörka årstiden, för ljuset – eller avsaknaden av ljus – har ju en påverkan på oss människor och vårt välmående. Några är mycket känsliga, medan andra klarar av mörkret utan större problem.
Den 21 december klockan 16.58 inträffade vintersolståndet 2021. Då är dagen som allra kortast, men då vet jag att nu vänder det.
Nej, säger några, det står stilla ett tag innan det vänder. Kanske det är så, eller så är det bara att tidsskillnaden går mycket sakta i början.
Enligt SMHI är det också så att den tidigaste solnedgången sker redan några dagar före vintersolståndet, och sedan vänder det på kvällen. Den senaste soluppgången sker i stället några dagar efter vintersolståndet och först därefter vänder det på morgonen.
Det vänder alltså inte samma dag på morgon och kväll, så det haltar lite där. Men jag tycker det går lättare att förhålla sig till en tidpunkt, då vet jag att nu är det som värst, nu kan det bara bli bättre.
Och jag har liksom ett knep för att det ska kännas som att det går ännu lite fortare. När det gått en vecka sedan vintersolståndet tänker jag att en vecka före vintersolståndet var det lika mörkt, vilket innebär att jag kämpat mig igenom de två mörkaste veckorna på året.
När det gått två veckor efter vändningen dubblerar jag igen och tänker att de fyra mörkaste veckorna redan är avklarade.
Jag är nog inte ensam om att gilla ljuset så vintersolståndet skulle kunna vara en viktig dag för många människor. Den borde egentligen vara en högtidsdag, en röd dag i almanackan, tycker jag. Och gärna en av våra flaggdagar. Det ska jag rösta för om jag får chansen.
När du läser det här är det ungefär två och en halv vecka sedan vintersolståndet och vi har alltså kämpat oss genom de fem mörkaste veckorna på året.
