Det var aldrig någonting de hade tänkt. Men Tomas 45 och Maria 45 har varit ett par sen de var 16 år gamla.
Foto: John Leander

Ihop sen gymnasiet – Ingen kris för Maria och Tomas

AVESTA z Maria Hellman Ivarsson och Tomas Ivarsson blev ihop första året på gymnasiet. En klassisk ungdomskärlek – som fortfarande varar. Det biter ingen coronapandemi på.

I ett svartmålat hus under ständig utveckling sitter de vid köksbordet med lamporna tända i senhöstens nattsvarta mörker.
Ett av de två barnen är numera utfluget ur boet. Den andra har hunnit bli 16, lika gammal som Maria och Tomas var när de blev tillsammans. Nu är de 45 år, så nästa år har de varit ihop i 30 år.

Vilken är den naturliga reaktionen på det? Säger man att de är ”duktiga”? Frågar man vad som är deras ”hemlighet”? Är det vackert, eller sitter de egentligen där och undrar vad de har gjort av sina liv?
Kanske alldeles särskilt i coronatider då det har rapporterats en hel del om hur pandemin sliter på relationer.
Maria, som är kökschef på Sjöviks folkhögskola, funderar på hur det var när hon var permitterad i våras, samtidigt som Tomas fortsatte jobba som snickare.
– Jag har ju svårt att sitta still, så jag ringde Tomas minst tio gånger om dagen och ställde frågor som ”Jag ska såga ner ett fönster hur ska jag göra?”. Men det gick bra. Man måste ha tålamod med varandra.

Tomas ler och inflikar:
– Ja, jag är ju jobbig att leva med, men det är du också. Det får man ta.
De tittar på varandra och börjar skratta. Maria fortsätter.
– Det viktigaste som gör att vi håller ihop är ju faktiskt att vi gör saker tillsammans. Vi reser, umgås med vänner, har egentid och har egentid med varandra. Vi roar oss på alla sätt så ofta det går. Det har vi gjort i alla år. Även när barnen var små. Vi får inte glömma bort varandra.

Trots allt har de inte bara levt med varandra under hela sitt vuxna liv och mer än det. Under långa perioder har de verkligen levt riktigt nära varandra dygnet runt.
Många Avestabor känner säkert igen dem från åren de drev kaféet på Karlfeldtgården och sen också restaurangen Köket i Gränden. Någonting som skulle kunna ha nött sönder förhållandet, men som bara verkar ha fört dem närmare varandra.
– Om jag bara fortsatt haft företag själv och Tomas fortsatt snickra så hade det kanske varit annorlunda. Om jag då hade kommit hem och tjatat om mitt jobb så hade han inte förstått och jag hade inte haft en aning om vad han gjorde. Nu har vi har mer gemensamt. Vi förstår varandra, säger Maria.

Men det finns mer som ligger bakom. För när de var yngre arbetade Tomas långa perioder på annan ort som snickare. Och långlivad kärlek har fler parametrar än arbete.
Det var under våren 1991 när de gick i nian på Åvestadalskolan i Krylbo, som de lärde känna varandra. De hade börjat umgås i samma kompisgäng. Lagom till skolavslutningen hade det gått så långt att Tomas ”frågade chans”.
– Jag tackade nej. Jag tyckte att vi kunde fortsätta vara kompisar, säger Maria.

Men under sommarlovet, när hon jobbade som konfirmandledare i Pellbo, kom Tomas ofta och hälsade på. När Maria fyllde år på midsommarafton kom han oanmäld tillsammans med en kompis.
– Tomas hade med sig en bukett röda rosor och kompisen ett paket Mariekex. Jag tänkte bara ”Vad gör jag nu?”.
Sen kom gymnasiet och de åkte samma buss hem från skolan. Tomas till Nordanö och Maria till Lilla Dicka. De började plugga ihop och det blev senare och senare kvällar. De har båda ett datum i minne då de föreställer sig att ”det hände”. Tomas berättar.
– Jag var på fest med klassen och Maria följde med. Då såg liksom alla att vi var ett par. Vi hade väl smugit lite och jag tror att vi hade kysst varandra innan, men vi säger att det var den dagen.

29 år senare sitter de vid bordet i sitt svartmålade hus som är under ständig utveckling.
Hur normalt är det egentligen att vara så monogam?
Tomas ler med lite glimt i ögat.
– Jag hade väl en liten 40-årskris. Men då tog jag mc-kort och skaffade motorcykel istället för en ny fru.
Nya skratt följer. Sen kommer mer eftertanke.
– Om man är kär i någon kämpar man ju för det. Men vi har ju aldrig haft en särskild ambition att det ska hålla. Det är ingen prestige, säger Tomas.
Maria nickar.
– Nej, det är ingenting vi har bestämt. Varje nyår brukar vi skåla och säga att nu kör vi ett år till tillsammans.
Hon fortsätter med att beskriva en paradox i hur hon märker att folk tänker om saken.
– Folk har väl mest blivit förvånade när de får höra om hur länge vi varit ihop. Men samtidigt vet jag att om vi skulle separera så skulle folk säga ”Va! Men ni som har varit ihop så länge!”

[YouPlayPlaylistPlayer video="2847" floating="3" ap mute pl=764 nt=10]
Facebook

Populärt på webben

Läs senaste numret av Lokalt i !

Artiklarna i E-tidningarna går även att lyssna på!

ANNONS