När sparkade du på en fotboll för första gången?
Eller hur gammal var du när någon satte ett tennisracket i dina händer?
Farfar Gösta var min förebild när jag var en ung pojke, det var nog också han som väckte mitt intresse för sport.
Farfar var skidåkare och fotbollsspelare, men en knäskada satte tidigt stopp för hans drömmar om att bli en riktigt bra fotbollsspelare i Sätra IF – som ligger en bit utanför Sala.
Men en del hann farfar med innan skadan och det fick jag berättat för mig.
Bland annat att han spelade fotboll tillsammans med Herbert Jansson, en av medlemmarna i Salaligan.
Salaligan? Mellan 1930-36 hade ligan ihjäl fem personer i Salatrakten och deras ledare hette Sigvard Thurneman.
Han hette egentligen Nilsson, men bytte till Thurneman – ett anagram för det engelska manhunter.
Thurneman hamnade sedermera på Säters sjukhus fasta paviljong och släpptes 1969. Herbert Jansson fick också sitta i fängelse i flera år, likt de övriga medlemmarna i ligan.
Skidor älskade farfar och när Gunde Svan och Thomas Wassberg var som mest framgångsrika var det många glada tårar som rullade ned från hans kind när vi via tv:n följde deras framfart i spåren.
Men när sparkade jag på en fotboll första gången?
I organiserad form var jag kanske fem-sex år. Då tillsammans med äldre grabbar i min moderklubb Kumla FF.
Så rullade det på i några år och jag tror till och med min storebror Peter var lagledare. Peter gick sedan vidare till grannklubben Ransta IK som ledare – numera driver han för övrigt Hemköp Skogsbo med sin fru Helena.
Men det var farfar som följde mig under min måttligt framgångsrika fotbollskarriär.
Han “stod” på långsidan och följde spelet, så till den milda grad att domaren vid ett tillfälle fick blåsa av matchen.
Farfar hade nämligen i sin iver att följa matchen förflyttat sig ett antal meter i på planen och hamnat mitt i spelet.
“Hallå, du kan inte vara på planen!”
Ropade domaren.
När vi sedan vid köksbordet efteråt pratade om matchen kallade farfar mig för fotbollssparkeriarbetare, kanske var det dåtidens namn för ett fotbollsproffs?
Farfar hade en vision om att jag skulle nå långt, så blev det inte.
Men vi hade ett hyfsat juniorlag i Sala FF, men det jag minns mest är ändå resan till finska Pargas.
Träningsläger väntade med ett gäng hormonstinna 17- och 18-åringar.
Beundrar våra ledare så här i efterhand, hur fasen stod de ut med oss…
Bilden ovan är för övrigt tagen i just finska Pargas inför en match.
Ingen av oss blev proffs men Mange (översta raden, längst till vänster) spelade i alla fall en match i superettan.
Själv nådde jag division 3 – då menar jag “gamla” trean som på den tiden var den tredje divisionen.
Men kärleken till att spela fotboll blev långvarig, den sista organiserade matchen spelade jag som 39-åring i Sala FF.
Och det händer då och då att jag drar på mig skorna för att spela med ett motionsgäng på fredagsmornar hemma i Sala.
Samma känsla har jag för tennis, en sport jag tidigt började med. Dock aldrig i organiserad form.
Sommaren var detsamma som fotboll – och tennis.
Varje dag!
Jag och kompisen Jonny blev allt bättre och bättre och när det väl var dags för ett tennismästerskap i den by vi bodde var det Jonny och jag som möttes i finalen.
Undertecknad vann och det ledde också till en liten notis i den lokala tidningen.
Med en vass forehand kommer man långt.
En forehand jag numera är “framgångsrik” med i den senaste sportflugan: Padel.
Till Sala kom den i slutet av 2019 och jag är fast.
Om du inte redan har testat sporten är det dags.
Men kom ihåg, tänk på att du inte alltid ska jaga bollen…
Hetast just nu.
Mitt i detta eländes elände kan jag ändå njuta lite av att flera sporkanaler visar gamla godbitar.
Kallast just nu.
Inställt, inställt och åter inställlt!
