ANNONS

Anita Kullander är legitimerad psykolog och ger bland annat stöd till föräldrar med högintelligenta barn. Hunden Tosse behöver ingen psykolog men trivs hos matte.
Foto: Rose-Marie Eriksson

Hon uppmärksammar högintelligenta barn

HORNDAL/AVESTA Skolstarten närmar sig och många elever kan ha behov av särskilt stöd. Det behöver även högintelligenta och särskilt begåvade barn men då i form av stimulans och utmaningar efter behov. Det är något som Anita Kullander, legitimerad psykolog, vill uppmärksamma och hon ger stöd till föräldrar med speciellt begåvade barn samt till skolans personal.

– Att vara högt begåvad är ingen diagnos men de här barnen behöver få samma uppmärksamhet som barn med inlärningsproblem, säger Anita Kullander som också har skrivit en bok i ämnet med titeln ”Utanför ramarna”.

Trots att Anita Kullander uppnått pensionsåldern sedan några år tillbaka jobbar hon aktivt som psykolog. Hon har eget företag, ger konsultationer och håller föreläsningar. Dessutom driver hon nätverket Filurum som är en sluten grupp på Facebook.
– Det är ett nätverk med över 3 000 föräldrar som kan diskutera, utbyta erfarenheter och se hur man kan få skolan att uppmärksamma det här, säger Anita Kullander och tillägger:
– Det är ett resursslöseri att låta en elev sitta i skolan och göra det som de lärde sig för flera år sedan. Det behövs snabbspår för de här eleverna.
Hon berättar att det är olika hur medveten man är i olika kommuner. I Avesta är det exempelvis bara två deltagare som anslutit till nätverket.

Vad kan känneteckna ett högintelligent barn?
– Inget barn är det andra likt och särskild begåvning kan kännetecknas av många olika kunskaper. Kanske att en tvååring kan plocka ihop delar till en möbel utan beskrivning eller att en treåring kan läsa. Det är svårt att bedöma ett högintelligent barn och det är lättare att bedöma när ett barn ligger efter i utvecklingen.
Anita Kullander jobbade många år i Stockholm innan han hon kom till Rättvik 2008. Då fick hon frågan av en förälder som ville ha svar på sitt barns speciella kunskaper.
– Jag hittade en professor, Roland S. Persson, som hade en föreläsning om ämnet och då förstod jag hur viktigt det är att uppmärksamma de här barnen.
Det visade sig vara fler barn som behövde stimulans och tillsammans med chefen för Elevhälsan startades en samundervisningsgrupp.
– Vi tog med alla elever som antingen hade en snabb inlärning eller tvärtom. Gruppen var uppskattad och fyllde sitt behov men sedan kom en ny rektor som ansåg att gruppen inte behövdes.
Tidigare år har Anita Kullander också haft ett läger då 150 barn med särskild begåvning deltog.
– En av många kommentarer var “det är skönt att inte veta bäst”. Flera av de här barnen blir också mobbade i skolan eftersom de inte tänker och agerar som sina klasskamrater.
Anita Kullander menar att det är en kränkning att ställa enkla frågor till begåvade barn.
– Frågar du exempelvis hur många ben en hund har tänker de här barnen ett varv till. Att hunden har fyra ben är självklart men de kan fundera över skelettben, tuggben eller om det faktiskt finns hundar på två ben.
Anita Kullander säger vidare att det behövs en pedagogisk kartläggning för att se vad barnen kan i olika ämnen.
– Det ska visa vilken nivå man ligger på och sen ska pedagogerna utgå därifrån. Att inte uppmärksamma de här barnen är som att sätta ett normalbegåvat barn i särskola.
Anita Kullander påpekar att lagen är tydlig och den som med lätthet uppnår målen ska ha stimulans, sen spelar det ingen roll om det saknas resurser.
– Det är pedagogerna som ska möta det här behovet och höja nivån för barnen. Det är en skyldighet. Nu är det fler skolor som uppmärksammar de här eleverna men det är inte många. Det står faktiskt i skollagen att varje elev ska få stöd till sin egen utveckling.
Det finns också betydligt fler elever som är i behov av stimulans än vad som uppmärksammas. En orsak är föräldrar som inte vill utmärka sig eller sina barn.
– Det är jantelagen som styr eller stör, jag kallar det för fjantelagen.
Understimulans kan också feltolkas som en diagnos. I några mycket få fall kan det också förenas med en diagnos, framförallt ADHD som enligt forskare är något vanligare bland högbegåvade barn.
– Men det är en väldigt liten procent.

Är hög begåvning ärftligt?
– Ja, gener påverkar oftast men det finns också familjer med både normal- och underbegåvade barn och så ett barn med hög intelligens. Men jag skulle säga att 98 procent är genetiskt.
Anita Kullander är själv exempel på att sticka ut i en normalbegåvad familj. Ingen av hennes syskon har exempelvis en universitetsutbildning och själv hade Anita väldigt lätt för studier. Dessutom har hon två barn, barnbarn och barnbarnsbarn som alla är högbegåvade.
Plötsligt spanar Anita Kullander upp i luften där några tornseglare skymtar.
– Åh, vad bra. Jag har varit ute i timmar och letat efter tornseglare så att jag kan släppa en ung fågel. Den behöver en flock och nu har vi den här, säger hon och hämtar tornseglaren som strax flyger iväg och försvinner bortom hustaken.
Anita Kullander driver som bekant även en viltrehabilitering och hon värnar både djur och människor.

Dela på facebook
Facebook

ANNONS

Reporter

ANNONS

ANNONS