Vandringen är av det lättare slaget och går efter väl upptrampade stigar. Utan fikastopp och alltför mycket njutande vid olika rastplatser tar rundan en timme.
Vi ansluter till stigen mittemot Mellstavägen 14. Vi följer stigen mot älven, men håller oss kvar uppe på åsen med den branta älvkanten på höger sida.
Bakom oss kan vi skönja Mellsta pensionat, men det är numera privatägt och vi går inte dit.
– Där finns en likbod som det spökar i, informerar Roland Gustafsson med glimten i ögat.
Efter en stund går stigen brant nedför, en höjdskillnad på 43 meter, och vi kommer fram till ett kärr på höger sida. Här är konstnären Roland Backlunds konstverk ”Vad sätter vi för frön” placerat likt en saga mitt i naturen. Gå gärna runt kärret för att få en närmare upplevelse av konsten.
– När popplarna i allén vid verket togs ned så fick Backlund stubbarna som blev det här konstverket, som ställdes hit 2007, berättar Roland Gustafsson.
Att de just hamnade här har visst Backlund förklarat med att han sökte nya estetiska marker.
– Jag hoppas att det sätts upp en informationsskylt om konstverket, säger vår ciceron.
Vi vänder åter till stigen som går mot Mellstabron efter älvkanten. Efter en stund öppnar skogen upp och vi kommer ned mot ångbåtsbryggan. Här la kullorna upp sina båtar, när de vandrade vidare mot herrarbeten i Stockholm.
– Borlänge med sina vattenfall, säger Roland rätt som det är.
För det finns fyra forsar; Forshuvudet, Kvarnsvedsforsen, Bullerforsen och Domnarvsforsen, förklarar han, innan han går in genom grinden till hagen där kommunens highland cattle-boskap går och betar.
Stigen går genom hagen och korna betar lugnt en bit längre upp, och verkar inte speciellt intresserade av oss.
Fast visst blir det att man slänger ett öga dit med jämna mellanrum. De har ju rätt kraftiga horn och så måste man ha blicken även i marken om man inte vill kliva i en komocka, som det finns rätt gott om.
Vandringen är inte särskilt lång i kilometer, men har en rik historia.
– Det har hänt mycket under den här korta sträckan, tillägger Roland Gustafsson.
Bara Mellstabron och Mellstaparken (eller i det här sammanhanget bör vi nog kalla det för Kvarnsvedens Folkets park som det från början hette) kräver ett helt kapitel av historik.
Vi ser nuvarande Mellstabron när vi går efter stigen utefter älven. Det här är den tredje bron, informerar Roland.
– 1932 byggdes den första bron och det var en efterlängtad bro. Det var oroliga tider i världen och på båda sidor om bron byggdes två värn, då bron band samman den viktiga farleden uppåt i landet. Värnen fanns då kvar för några år sedan, berättar Roland Gustafsson.
Stigen passerar under södra brofästet och där finns också konst i form av graffiti.
Innan vi kommer fram till Båtstasjön reser sig den mäktiga predikstolen på vänster sida.
– Här stod godsherren från Båtsta herrgård och predikade på söndagarna. Församlingen var väl säkert pigor och drängar från hans herrgård som var hittvingade, skulle jag tro, inflikar Roland med ett leende.
Godsägaren ägde allting från herrgården, färjeläget och ned till Äxuln – Dalarnas största gravhög. Mellan Bysjön och Vassjön, första ägare av herrgården var ätten Uggla.
Nu är vi vid Båtsta färjeläge. Först rodde man över med båtar, sedan kom färjan som de stakade och handdrog över. När det var vårflod kunde färjan driva nedströms vilket gav extra jobb för färjkarlarna att få tillbaka färjan uppströms.
Sedan kom den handdrivna färjan med vajer, och strax innan bron byggdes blev det motor på färjan.
Att åka över kostade 1 öre per person, 3 öre per häst och lokalbefolkningen betalade i natura med ett knippe havre per färjetur.
– 1673 kom landsfiskalen med pigan Malin Andersson, som var ”slagen i järn”. Hon kom från Kopparslagargården i Amsberg, och skulle till Stora Tuna för rannsakning, då hon anklagades för häxeri, berättar Roland.
Färjan gick året runt, dygnet runt. Var det is på sjön så hackades denna is upp.
– På 1800-talet kom turismen stort, med fina damer från Stockholm och London. Damer som hade hört om hur vackert det var i Dalarna, och det ville de se. Vi var väl först i Sverige med turism, slår Roland fast.
I Båtsta fanns gästgivargård med hästbyte, boende med hela tio rum samt kök med mat. Detta drevs fram till 1842, då den beryktade Gagnbro krog tog över dessa aktiviteter.
Här fanns också två inköpta gamla postdiligenser som körde mellan Mjälga och Båtsta och som tog hela 16-18 personer och hade ett trespann framför vagnen. Ett sätt att ta sig förbi de fyra forsarna.
Vi lämnar färjeläget och går längst Båtstasjön, här fanns förr restaurang med musikunderhållning och ljusshower. Här hölls också hopp- och simtävlingar. I dag finns endast en brygga kvar.
– I allt jag läst står det Båtsta, inte Båtstad. ”sta” betyder ställe. Men kommunen är nog på väg att ändra det, konstaterar Roland Gustafsson nöjt.
Att färjeläget och dess omgivningar varit en viktig knutpunkt i många hundra år är det inget tvivel om.
Här finns också intressanta namn att fundera över. ”Borsta” är ett namn som dyker upp och som betyder båtsanden vid boren. På medeltiden kallades platsen för Börstad, långt innan Borlänge ens fanns.
Kanske har vi fått stadens namn från dessa tidigare namn-anfäder.
*Herrarbeten = säsongsbundna arbetsvandringar.
