Solens milda överseende träder sakta tillbaka och lämnar fördel för stundande skymning.
Himlen skiftar i purpur kontra insiktsblå, och i zenit skymtar en gnistrande, nästan explosivt vit öppning i dramatisk molnväv.
Ett fönster tusen meter ovan hans blonda kalufs och mitt frisyrbefriade pall.
Uppmärksammar mitt och frugans kollektiva hjärtas ljus på detta upplysta utropstecken.
– Det är nog en ingång till änglavärlden, säger han med barnets klara stämma och ljuvliga tilltro till universums goda energier.
”Tror du att morfar är där uppe?”, frågar jag.
– Ja, det tror jag, svarar han med en övertygelse som föranleder farsgubben en svårmanövrerad klump i halsen.
Vi tar ett kvällsbad vid trivseloasen Stångtjärn, och känslan av outtalade krafters magi dröjer sig kvar.
Det är nu precis två år sedan en älskad pappa, make, bror, morfar, farfar och svärfar gjorde trippen från Tellus markplan till ny hemmaplan som för oss ännu dödliga utgör hemlig ort.
Att han inte är fysiskt närvarande smärtar hans allra närmaste.
Men att han ”går bredvid” är en tröst. En ynnest. Han ägde en värme, en vänlighet och för sin familj outsinlig kärlek.
Därför svider det till i tankarnas tempel vid vetskapen att vår son inte får mer tid med morfar Hasse.
Minnet är emellertid vår lille pojk väldigt kärt. Och kommer att expandera i form av bilder, historier och vackra egenskaper som går i arv via hans ömma moders försyn.
Den korta konversationen på ett stycke asfalts-parkering utgör även heads-up för en svagt grånande rock n’ roll-galt som undertecknad.
Futila vardagsbekymmer, kaffedimmor, stress, oro över vad och vem och vilken och då och nu om trettio år? Dylikt dribbel förpassas till den mentala tippen.
Värdefullt är att då och då bli lite extra påmind om vad som är viktigt på riktigt.
Miraklen i ett barns blick och en honnör till dem som lagt grunden till vad jag i dag håller högst av allt.
