Här finns framtidens lokförare

I höst startar en för Borlänge och Dalarna purfärsk studieinriktning. Östsvenska yrkeshögskolans lokförarutbildning placerar spaken i körläge, och den i Toftbyn poststämplande 40-åringen Andreas Säyriö är en av dem som valt att utgöra rälsväsendets framtida hopp om trygga ledargestalter i förarhytten.

– I nuläget återstår bara hälsoundersökningen, vilket inte borde innebära något problem. Sedan kör allt i gång i oktober och sammantaget är det 44 veckors utbildning, förklarar Andreas.
– Det är ganska många tester att klara av innan man inför utbildningen får själva körintyget från Trafikverket. Syn, hörsel, koncentrationsförmåga och sådant. Det är högt säkerhetstänk, vilket givetvis är positivt, utvecklar han.

I dag arbetar Andreas som säljare. En yrkesroll han i nuläget maximerat i form av mål och stimulans. Att få ta plats vid manöverpanelen i en lokförarhytt är därtill en under många år närd önskan som nu kommer allt närmare att förverkligas.
– Att köra tåg har väl på sätt och vis varit en dröm sedan barnsben.
– Det kommer sannolikt också att bli ett lyft för mig ekonomiskt och bra arbetstider. Man jobbar oftast åtta dagar i ett svep och är sedan ledig sex dagar. Förr hade det varit svårt att genomföra, men nu när våra barn är så pass stora, 11 och 13 år, fungerar det mycket bättre. Charmen med tåg är ju givetvis även att de går fort och är stora, skrattar Andreas Säyriö.

I våras redogjorde rådande rön i röda rubriker att Sverige troligtvis väntas uppleva brist på lokförare de kommande tio åren. Aktiviteten längs rikets totalt mer än 1 800 mil järnvägsspår spås dessutom öka både för persontrafik och godstransporter.
– Det finns många äldre inom yrkesgruppen, så framöver går många lokförare i pension, säger Andreas.

Härav bedöms också chanserna att landa ett fast jobb efter avslutad utbildning som mycket goda.
– Jag blev inspirerad av en polare som utbildade sig och började jobba vid järnvägen. Och i nuläget låter det väl som att det är mer eller mindre klart att man får jobb efter utbildningen, såtillvida man inte visat sig helt talanglös och inte lärt sig någonting, resonerar Andreas med ett överslätande skratt.

Sommardagarna spenderas med barnen och hustrun Annelie samt lite praktiskt pyssel inför höstens nya utmaningar. Det ska fixas med CSN-lån och dylik livslogistik, och via en överenskommelse om extrajobb på vad som snart är hans före detta arbetsplats, kan den för studenter ofta åtstramade månadsbudgeten drygas ut något.
Andreas Säyriö undslipper sig ett smittande garv och konstaterar att han själv skulle kunna leva på korv med bröd tre veckor i rad, men att rollen som familjefarsa kräver aningen större helhetstänk och kostrelaterad dynamik.

Rent körtekniskt, vilka utmaningar och svårigheter tror du väntar i rollen som lokförare?
– I normalfall, när allt går som det ska, tror jag att det kan vara någorlunda enkelt.
– När det blir stopp, tekniska fel och det sprakar i hörlurarna av kollegor som undrar varför tåget står still och man kanske känner “ok, vad ska jag göra nu?”, då är det nog lite svettigare, erkänner Andreas.

Utbildningens konstruktion med växelverkande teori och praktik torde emellertid rusta Andreas och övriga föraraspiranter för såväl lugna gatan som laddat läge. Schemat rullar runt en bärande axel om cirka fem veckors teori som avlöses med ett par veckors LIA (lärande i arbete). Om och när lokförarlappen är kirrad inleds äventyren längs spåren med att köra godståg, och när mer erfarenhet säkrats är man också betrodd att framföra passagerartåg.

Du kommer att se en väldig massa Sverige. Har du några favoritplatser som lockar?
– Jag har bott i Dalarna hela livet och tycker nog ändå att det är vackrast här.
– Men visst, i sjätte klass åkte vi med inlandsbanan och då fick man förutom ett spännande besök i förarhytten också se en hel del fin natur. Från ett lokförarperspektiv har jag ju aldrig sett någonting, och det ska bli trevligt att ta del av landet från en ny vy, reflekterar Andreas Säyriö.